För egen del har jag kreditkort, men använder dem numera som betalkort så att man slipper betala några räntor och avgifter. Jag tycker det är bekvämt ibland, som exempelvis när man måste göra ett oväntat större inköp och kanske inte har tillräckligt med lönepengar kvar. Visst skulle jag istället kunna ta av mina sparade buffertpengar för oväntade utgifter, men på något vis bär det mig emot rent mentalt att ta av sparpengarna. Då är det liksom enklare att vispa fram kreditkortet och betala kalaset nästa lön istället. Det kostar ju inget, så länge man vet att man kan betala hela beloppet vid nästa lön. Jag tycker det här är en knepig fråga. Vad tycker ni? Är jag för mentalt bunden vid mina kreditkort? Borde jag klippa dem?
Det roliga är förresten att jag får höjd kredit hela tiden. Kortföretagen är tydligen skitsura för att de inte tjänar några pengar på mig så de skickar på mig mer och mer kredit, haha. Det har de inte mycket för.
![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgAKOH2pXcVjW2_QLQHqERHzBMwmef_UGEwMQ9BnOGaaXWBrk9Qwt2KKyVbeskaMqqRfCvlegYfHpzjsTNRV7muBlXBt2sSClA2rgedRlE8Tj_VP5sH-42e3An927l_QWJy3YUbwQBoRHY/s320/creditcard_green.jpg)
Annat var det i mitt slarviga förflutna. Faktum är att jag förköpte mig på kreditkort de första åren jag bodde hemifrån. Det var på 1980-talet och banker och företag slängde kreditkort och lån efter alla. Det var helt sjukt. Som korkad gröngöling med egen ekonomi och egen bostad försökte man ju leva upp till alla samhällets förväntningar om ett vackert hem och märkeskläder och dyra ansiktscremer och långresor. Så man tackade och tog emot så fort någon erbjöd kredit. Jösses! Jag och min dåvarande pojkvän lyckades till slut betala av de där korten och lånen vi tagit, men det var seeeegt. Vi klippte alla kort utom det som var knutet till bankkontot och det dröjde många långa år innan jag tackade ja till kreditkort igen. Jag fick mig verkligen en ordentlig läxa och är numera mycket medveten om att det som köps på kort skall betalas i sin helhet vid nästa lön. Som sannerligen icke är en obegränsad källa att ösa ur. Men förr i tiden när jag handlade med de där korten så var det precis som om man aldrig skulle behöva betala tillbaka pengarna. Så kändes det åtminstone. Stackars lilla dumma flicka, det är tur att du lär av misstagen.
Finanskvinnans Funderingar uppmärksammade mig på en mycket tänkvärd film kring USAs uppbyggnad kring just konsumentkrediter och lån. Samma sak gäller ju för hela västvärlden. Vi är helt enkelt upplärda att handla på kreditkort för att hålla ekonomin och tillväxten igång. Filmen heter In Debt We Trust, och här är länken till första avsnittet av filmen.
3 kommentarer:
De flesta skulle nog säga att ditt kreditkortsanvändande idag är helt ok. Du har det ju under kontroll. Själv tycker jag kredit är onödigt, så jag skulle säga att du antagligen klarar dig lika bra utan. Och någon avgift betalar du väl för kortet? Jag betalar iaf en årsavgift på mitt enda kontokort.
Du har rätt! Jag har glömt årsavgifterna. Måste verkligen kolla upp exakt hur mycket man betalar i avgift även om man inte utnyttjar krediterna. Crazy! Tack för påpekandet.
Tycker ditt förhållande verkar synnerligen sunt. Årsavgifterna brukar idag är borttagna på de allra felsta kreditkort.
Själv har jag ett SJ Prio kreditkort som jag använder för mina resekostnader till och från jobbet och för utlägg i samband med tjänsteresor. Kostar igenting i årsavgift och dessutom så får jag bonus dvs pengar som jag kan använda antiingen hos SJ för resor eller hos Scandic för gratis hotellövernattningar. Dessutom ingår gratis internet på SJ tåg och gratis kaffe och Bio på natttåg till fjällen.
Skicka en kommentar