Gapar jag över för mycket?

Jag läser ju den spännande boken Aktiemarknadens pyskologi av Carl-Gustav Gyllenram, och jag har snart hunnit läsa halva boken. Den handlar ju om hur olika människor reagerar när aktiekurserna förändras och vilka konsekvenser detta får. Med inspiration av bland andra Vägen ut ur ekorrhjulet och Onsdagsfonden funderar jag nu på en egen handlingsplan där det bland annat ingår riskhantering. En del i detta är ju stop loss-funktionen, det vill säga att man sätter en gräns för hur mycket förlust man är beredd att bära och låter sin mäklare sälja aktierna när kursen når ner till en viss nivå, men också att besluta sig för när det är dags att ta hem vinsten.


Så här har jag tänkt: Säg att man köper en aktie för 100 kronor och är beredd att ta en viss förlust och alltså sätter stop loss vid 90 kronor. Går det illa förlorar man 10% av kapitalet. Å andra sidan bestämmer man sig för att sälja vid 15% uppgång, alltså när kursen når 115 kronor. Det är ju en minst sagt schysst avkastning.

Nu händer det att kursen går upp till 115 och jag får ett kurslarm att jag bör sälja. Det är då girigheten slår till, enligt boken Aktiemarknadens psykologi. Man vill gärna ligga kvar och se om aktien går upp ytterligare så att man tjänar ännu mer pengar. Det är förstås svårt frestande. Fatta hur surt det är att ha sålt vid 115 när kursen tuffar upp till 140!

Frågan är om dilemmat går att lösa på följande sätt: Man bestämmer sig på dagen när kursen når 115 kronor att man är beredd att släppa på vinstkravet en liten smula. Man sätter en ny stop loss-kurs på 110 kronor. Då har man hur som helst tjänat 10% på affären, men man ger sig samtidigt en ny chans att tjäna ännu mer. Säg att man då kan höja ribban för vinsthemtagning till en kurs på 130 kronor. Och om aktien går upp och allt ser bra ut så borde man kunna fortsätta på det viset, alltså att succesivt säkra en viss vinstnivå uppåt istället för att sälja innehavet oavsett åt vilket håll det går?

Nu är frågan till er läsare som har mer erfarenhet? Är det här en framkomlig väg? Eller slutar det med att man gapar över för mycket? Det vore intressant att höra era tankar om saken.