Ka-ching! Min kreditkorts-historia.

Häromdagen läste jag i Dagens Industri att svenskarnas kreditskuld är större än någonsin. Mycket är givetvis bolån, men en hel del är också konsumentkrediter. Jag tror att alla som är födda på 1940-talet och framåt är uppväxta med att det är ganska okej att låna, särskilt till bostad, bil, köksinredning och andra kapitalvaror. De yngre generationerna tycker även det är okej att låna till elektronik, märkeskläder och annat roligt som man i ärlighetens namn egentligen inte behöver. Ren konsumtion alltså. De äldre generationerna fick tvärtemot lära sig att lån var fel och att man måste spara innan man kunde konsumera. Mycket har hänt på några få decennier.

För egen del har jag kreditkort, men använder dem numera som betalkort så att man slipper betala några räntor och avgifter. Jag tycker det är bekvämt ibland, som exempelvis när man måste göra ett oväntat större inköp och kanske inte har tillräckligt med lönepengar kvar. Visst skulle jag istället kunna ta av mina sparade buffertpengar för oväntade utgifter, men på något vis bär det mig emot rent mentalt att ta av sparpengarna. Då är det liksom enklare att vispa fram kreditkortet och betala kalaset nästa lön istället. Det kostar ju inget, så länge man vet att man kan betala hela beloppet vid nästa lön. Jag tycker det här är en knepig fråga. Vad tycker ni? Är jag för mentalt bunden vid mina kreditkort? Borde jag klippa dem?

Det roliga är förresten att jag får höjd kredit hela tiden. Kortföretagen är tydligen skitsura för att de inte tjänar några pengar på mig så de skickar på mig mer och mer kredit, haha. Det har de inte mycket för.



Annat var det i mitt slarviga förflutna. Faktum är att jag förköpte mig på kreditkort de första åren jag bodde hemifrån. Det var på 1980-talet och banker och företag slängde kreditkort och lån efter alla. Det var helt sjukt. Som korkad gröngöling med egen ekonomi och egen bostad försökte man ju leva upp till alla samhällets förväntningar om ett vackert hem och märkeskläder och dyra ansiktscremer och långresor. Så man tackade och tog emot så fort någon erbjöd kredit. Jösses! Jag och min dåvarande pojkvän lyckades till slut betala av de där korten och lånen vi tagit, men det var seeeegt. Vi klippte alla kort utom det som var knutet till bankkontot och det dröjde många långa år innan jag tackade ja till kreditkort igen. Jag fick mig verkligen en ordentlig läxa och är numera mycket medveten om att det som köps på kort skall betalas i sin helhet vid nästa lön. Som sannerligen icke är en obegränsad källa att ösa ur. Men förr i tiden när jag handlade med de där korten så var det precis som om man aldrig skulle behöva betala tillbaka pengarna. Så kändes det åtminstone. Stackars lilla dumma flicka, det är tur att du lär av misstagen.

Finanskvinnans Funderingar uppmärksammade mig på en mycket tänkvärd film kring USAs uppbyggnad kring just konsumentkrediter och lån. Samma sak gäller ju för hela västvärlden. Vi är helt enkelt upplärda att handla på kreditkort för att hålla ekonomin och tillväxten igång. Filmen heter In Debt We Trust, och här är länken till första avsnittet av filmen.