Ka-ching! Min kreditkorts-historia.

Häromdagen läste jag i Dagens Industri att svenskarnas kreditskuld är större än någonsin. Mycket är givetvis bolån, men en hel del är också konsumentkrediter. Jag tror att alla som är födda på 1940-talet och framåt är uppväxta med att det är ganska okej att låna, särskilt till bostad, bil, köksinredning och andra kapitalvaror. De yngre generationerna tycker även det är okej att låna till elektronik, märkeskläder och annat roligt som man i ärlighetens namn egentligen inte behöver. Ren konsumtion alltså. De äldre generationerna fick tvärtemot lära sig att lån var fel och att man måste spara innan man kunde konsumera. Mycket har hänt på några få decennier.

För egen del har jag kreditkort, men använder dem numera som betalkort så att man slipper betala några räntor och avgifter. Jag tycker det är bekvämt ibland, som exempelvis när man måste göra ett oväntat större inköp och kanske inte har tillräckligt med lönepengar kvar. Visst skulle jag istället kunna ta av mina sparade buffertpengar för oväntade utgifter, men på något vis bär det mig emot rent mentalt att ta av sparpengarna. Då är det liksom enklare att vispa fram kreditkortet och betala kalaset nästa lön istället. Det kostar ju inget, så länge man vet att man kan betala hela beloppet vid nästa lön. Jag tycker det här är en knepig fråga. Vad tycker ni? Är jag för mentalt bunden vid mina kreditkort? Borde jag klippa dem?

Det roliga är förresten att jag får höjd kredit hela tiden. Kortföretagen är tydligen skitsura för att de inte tjänar några pengar på mig så de skickar på mig mer och mer kredit, haha. Det har de inte mycket för.



Annat var det i mitt slarviga förflutna. Faktum är att jag förköpte mig på kreditkort de första åren jag bodde hemifrån. Det var på 1980-talet och banker och företag slängde kreditkort och lån efter alla. Det var helt sjukt. Som korkad gröngöling med egen ekonomi och egen bostad försökte man ju leva upp till alla samhällets förväntningar om ett vackert hem och märkeskläder och dyra ansiktscremer och långresor. Så man tackade och tog emot så fort någon erbjöd kredit. Jösses! Jag och min dåvarande pojkvän lyckades till slut betala av de där korten och lånen vi tagit, men det var seeeegt. Vi klippte alla kort utom det som var knutet till bankkontot och det dröjde många långa år innan jag tackade ja till kreditkort igen. Jag fick mig verkligen en ordentlig läxa och är numera mycket medveten om att det som köps på kort skall betalas i sin helhet vid nästa lön. Som sannerligen icke är en obegränsad källa att ösa ur. Men förr i tiden när jag handlade med de där korten så var det precis som om man aldrig skulle behöva betala tillbaka pengarna. Så kändes det åtminstone. Stackars lilla dumma flicka, det är tur att du lär av misstagen.

Finanskvinnans Funderingar uppmärksammade mig på en mycket tänkvärd film kring USAs uppbyggnad kring just konsumentkrediter och lån. Samma sak gäller ju för hela västvärlden. Vi är helt enkelt upplärda att handla på kreditkort för att hålla ekonomin och tillväxten igång. Filmen heter In Debt We Trust, och här är länken till första avsnittet av filmen.

Märklig folkhemslogik straffar PPM-sparare

Här kommer en uppföljare apropå PPM-sparandet som jag skrev om i förrgår, där jag berättade hur man kan få fondråd billigt eller helt gratis: Vi som är aktiva förvaltare av våra PPM-pengar har fått långt bättre avkastning än soffliggarna. Ju fler fondbyten man gjort, desto mer har kapitalet växt. Den som inte gjort något alls har i genomsnitt fått en värdeökning på 5,2% på sitt PPM-konto medan vi som bytt mer än 11 gånger sedan starten i genomsnitt har fått 7,8% avkastning på pensionskontot. Det visar en undersökning som redovisas i Dagens industri. Undersökningen är gjord av PPM och här är en länk till det pdf-dokument som innehåller hela rapporten.

Det här sticker förstås i ögonen i jantelagens land, eftersom de aktiva PPM-spararnas byten även kostar mer än soffliggarnas. Här ska ju allt vara så "rättvist" som möjligt, och om alla inte ids byta fonder och ha det lika bra och tjäna lika mycket pengar så ska alla istället ha det lika dåligt och tjäna lika lite pengar. Med denna förtjusande folkhemslogik har det således lagts ett politiskt förslag att fondbyten inom PPM ska kosta 20 kronor/gång, men "generöst" nog får man åtminstone 4 fria byten per år. Förslaget ska upp i riksdagen i höst.

Vi som byter fonder ofta är förvisso väldigt få av det totala antalet PPM-sparande. Det är i själva verket inte mer än 14% av alla PPM-sparare som byter fond en gång eller flera gånger per år. Jag har därför svårt att se att de indirekta kostnaderna (påverkan på de fonder de aktiva spararna lämnar, PPMs administration, etc.) skulle vara en sådan gigantisk belastning för soffliggarna. I själva verket belastas de aktiva fondbytarna av större avgifter än soffliggarna eftersom de som byter ofta föredrar att i större utsträckning köpa högriskfonder på tillväxtmarknader som ofta tar ut högre avgifter än de tryggare lågriskfonderna. Trots detta går alltså de aktiva fondbytarnas PPM-konton bättre än soffliggarnas!

Courtagekostnaden är ju förvisso en direkt kostnad som för all del skulle kunna belastas bytena, men förslaget är istället att man ska betala en fast kostnad istället för den lilla courtageprocent (PPM är en gigantisk aktör på marknaden och bör ha en duktigt bra deal på courtagen) som bytet faktiskt kostar. Det innebär ju i så fall också en orättvisa eftersom den som bara flyttar en liten summa får betala samma kostnad som den med mycket pengar på PPM-kontot. Eller?

Det som är mest häpnadsväckande är, åter igen, det underliggande resonemanget. Istället för att tycka att det är positivt att de sparare som bytt ofta tjänat så mycket mer pengar än soffliggarna så vill man införa en avgift som gör att de aktiva spararna inte får lika mycket avkastning på sina pengar och därmed närmar sig soffliggarnas lägre avkastning. Att vara en god förvaltare av sin egen pension anses alltså negativt!

Den rätta andan skulle väl istället vara att sparka slöfockarna ur soffan! "Kolla här vad mycket pengar du missar bara för att du är helt passiv i ditt PPM-sparande. Sätt igång och tjäna pengar till pensionen. Nu!" Det är väl detta budskap man borde föra fram? Staten skulle tjäna så väldigt mycket på en sådan inställning eftersom man får rikare pensionärer i framtiden, vilket ger mindre tryck på framtidens stats- och kommunkassor. Win-win. Ta och fundera på det, alla politiker och myndigheter och lata avundsjuka soffliggare.

Låt golvmoppen stå i helgen!

De säger att det ska bli uppåt 30 grader varmt i södra Sverige i helgen, och mycket solsken. Just den här helgen blommar liljekonvaljerna för fullt i skogarna, och utanför mitt fönster blommar syrenerna. Det här är två av mina favoritblommor och jag har gjort det till en regel att minst ett par gånger om dagen släppa allt jag har för händer och bara stanna upp och sniffa ordentligt på denna underbara doft de få försommarveckor det varar. Ungefär som skomakaren som stängde sin verkstad mellan hägg och syren, ni vet.



Så nu uppmanar jag alla som bor i en växtzon med doftande blommor och sommarvärme - släpp dammtrasan och golvmoppen. Sluta för ett par dagar att bekymra dig om framtiden och hur dina aktiefonder utvecklas. Ge tusan i allt du 'måste' göra i helgen. Bara var Här och Nu! Gå ut och snusa på all god blomdoft och njut av solen. Umgås med familj och vänner. Passa på att stressa av och ladda batterierna. Men kom ihåg solskyddscremen, fast låt bli de giftiga varianterna med zinkoxid som de pratade om på nyheterna häromdagen.

Själv tänker jag bege mig ut på en riktig långpromenad i naturen idag. See ya later!

Lej ut ditt PPM-val till en som vet mer

Många fasar för det där mystiska PPM-sparandet vars fondplaceringar man förväntas ta hand om själv. Faktum är att jag hört människor som varit helt emot att själva ta ansvar för den här lilla delen av pensionsavgifterna. För att "det är ju så jobbigt att välja". Personligen älskar jag valmöjligheter och eget ansvar, så därför skulle jag gärna lägga vantarna på samtliga mina pensionsavgifter så att jag fick total kontroll över pengarna själv.

Nå, nu undrar ni förstås varför just lilla moi är så hejjans haj på att välja fonder till mitt premiepensionssparande. Det är jag inte! Jag lejer ut jobbet! För en årlig spottstyver betalar jag en vänlig och vis man som en gång varje månad mailar och talar om för mig vilka fonder jag ska köpa och när det är dags att placera om. Jag loggar själv in på mitt PPM-konto och fixar hela bytet på en minut. Häpp! Och jag kan meddela att avkastningen på mitt lilla PPM-sparande vida överstiger kostnaden för placeringstipsen. Och detta i ett riktigt trist placeringläge med slokande börs och kriser här och där.

Min PPM-guru heter Magnus Kölgran och hans företag heter FondSmart, men jag vet att det finns flera liknande tjänster där ute. Jag tjuvkikar nämligen även på PPM-doktorn som inte kostar något alls att prenumerera på. Och som dessutom ligger i topp när det gäller avkastning under de två senaste åren enligt en jämförelse som Dagens Nyheter gjort. Fondsmart ligger trea, vilket förmodligen beror på att Kölgran inte kastar sig handlöst över riskerna. Jag brukar därför lita mer på tvåor och treor i sådana jämförelser. Min erfarenhet är att de tuffar på bättre över lång tid, som ju ett pensionssparande är. PPM-doktorns ingenjörer erkänner också att de går emot traditionella råd och satsar på lite högre risk, vilket alltså även ger chansen till högre avkastning. Själv är jag inte så mycket för att ta risker, vilket ni kanske redan listat ut. ;-)

Jag får väl erkänna att jag snyltar på Fondsmart-tipsen när jag ska välja fonder till mitt vanliga fondsparande också. Inte bara till PPM-pengarna, alltså. "Elitfonderna", som man får tips om en gång i halvåret, är riktigt fina och välskötta fonder där man med förtroende kan placera sina sparpengar.

Vill du bli riktigt deprimerad kan du logga in på Minpension.se (du använder samma kod som du har till PPM) och skåda hur fnuttigt ynklig din pension kommer att bli i verkligheten. Det är sannerligen motivation nog att lägga undan någon tusenlapp i månaden inför ålderdomen och att försöka krama ur så mycket man bara kan ur de stackars PPM-pengarna. När jag själv loggade in där kunde jag konstatera att jag och min käre make kommer att få en pension som räcker precis till räkningarna men vi kommer inte att ha råd att köpa så mycket som en bit gårdagens bröd ens en gång. Så sparar vi inte nu så får vi svälta.

Blir det en iPhone för mig i höst?

Telia Sonera har fått avtal om att lansera iPhone i Norden och Baltikum under hösten 2008. Jag råkar ha ett Teliaavtal för mobiltelefonen, vars bindningstid så lämpligt går ut i slutet av sommaren, vilket kan ge rabatt på en ny mobbe om jag binder avtalet än en gång. Blir det en iPhone för mig då, månntro? Jag ska helt klart sätta upp iPhone som ett alternativ när jag shoppar ny telefon. Det är klart att jag även spanar in vad nu Nokia och SonyEricsson kan hitta på för att mota Apple i grind. Och vi har ännu inte sett den mycket prisade Blackberry inta den svenska marknaden?

Hurra! Jag har ingen pensionsförsäkring!

En av fördelarna med mitt tidigare och betydligt slarvigare jag är att jag undkom de privata pensionsförsäkringarna. För 10-20 år sedan krängdes det pensionsförsäkringar så det stod härliga till. Alla försäkringsbolag limmade på en som små nyutspottade tuggummin under en skosula, och ville till varje pris sälja en sån där försäkring. Många av mina, mer ordningssamma, vänner köpte sig privata pensionsförsäkringar vid den här tiden. Det var ju så bra för man fick dra av en himla massa premiepengar och då kostade inte premien så mycket. Att dessa stackars små ynkliga avdrag verkligen inte stod i någon som helst proportion till de enorma inkomstskatter man en gång i en avlägsen framtid skulle bli tvungen att betala för att få ta ut pengarna igen - nähämen, det var det minsann ingen som påpekade. Det var heller ingen kompis som klagade över att få sina sparpengar inlåsta i sisådär 40 år framåt utan möjlighet till omplacering eller påverkan av placeringarna (den möjligheten kom visserligen senare). Och de stackare som började pensionsspara strax före kraschen som följde på IT-boomen fick se de utlovade gröna skogarna blåsa omkull som i en Gudrun-storm och satt där i chock med sina kantstötta försäkringar.

Som tårta på moset har nuvarande regering dessutom i princip tagit bort premierabatten, och de enda som möjligtvis kanske eventuellt till äventyrs skulle kunna ha nytta av att köpa en privat pensionsförsäkring i dagsläget är det fåtal människor som tjänar en jämrans massa pengar och därmed måste betala statlig skatt, men det lönar sig ändå enbart under förutsättning att man betalar minst lika hög skatt när man blir pensionär och det är det ju faktiskt inte så många som gör. Summa summarum är pensionsförsäkringar rena förlustaffären. Ja, utom för bolagen som tjänar på förvaltningen och staten som alltså över en livstid får nöjet att dra in extra extra mycket skatt från den stackars medborgarens sparslantar.

Ni förstår att jag är hemskt belåten med min situation och tackar min tidigare inre slarvmaja för att hon aldrig hoppade på det där pensionsförsäkringståget. Istället sparar jag nu till min pension för egen maskin. I aktier och fonder. Med skattade pengar. Och har jag en rackarns tur så är kapitalvinstskatten borttagen den dag jag blir pensionär och ska ta ut pengarna.

Svart guld frestar mitt samvete

Nu när oljepriset sticker i höjden börjar många så smått fundera på hur man kan göra pengar på detta faktum. Priset antas fortsätta vara högt tack vare en kombination av begränsad produktion och ökad efterfrågan. Den goda och änglalika sidan av mitt samvete har varit högst skeptisk till att investera i oljerelaterade papper eftersom miljöpåverkan är så negativ, men den girigare sidan av mig själv kan ändå inte låta bli att följa utvecklingen och rapporteringen i media. Tänk om det finns massor att tjäna och världen kommer ju att gå under i vilket fall som helst, right? Säger alltså den där lilla samvetsfrestande djävulen med horn i pannan och treudd, som sitter på min ena axel.



Det mest självklara för de flesta vore förstås att köpa oljerelaterade aktier. En krönika i Dagens Industri igår uppmärksammade mig på att saken inte alls är så enkel. "Med högre oljepriser borde oljebolagen tjäna mer, allt annat lika. Problemet är att allt annat inte är lika. De höga oljepriserna är inte bara ett resultat av stor efterfrågan, utan minst lika mycket resultatet av ett skralt utbud." skriver Bård Bjerkholt. Han fortsätter apropå bolag i länder utanför Opec: "Bolagen kämpar med minskande produktion på mogna fält, brist på manskap och utrustning, och akut avsaknad av fyndigheter som enkelt går att utvinna. Därför har investeringar i oljeaktier under de senaste åren inte nödvändigtvis återspeglat den extrema uppgången i oljepriset."

Bjerkholt rekommenderar istället att handla med terminskontrakt på råvaror eller strukturerade börsindexprodukter. För en småsparare och nybörjare på börsen verkar det här lite väl riskabelt och komplicerat. Min egen slutsats är att jag skulle kunna tänka mig att köpa aktieindexobligationer/spaxar med inriktning mot olja, eftersom där har man åtminstone insatsen garanterat tillbaka. Men som sagt, så har vi ju det moraliska dilemmat med att investera i en så miljöförstörande bransch. Mja, jag tror jag håller i mina pengar än så länge. Mitt änglasamvete håller ännu ståndaktigt emot den lille rödglödgade djävulen.

Och tur är väl det, för jag såg precis nyss i dagens DI att George Soros varnar för oljebubbla. Och Soros är ju en farbror med koll. "Oljepriset kommer dock inte att rasa förrän både USA och Storbritannien har nått recession, anser han. Därefter kan fallet bli drastiskt." Och ännu värre: "Det stigande priset på olja och mat kommer att bli en börda och förvärra recessionen." Soros spår alltså mörka tider framöver, främst för den brittiska ekonomin där han anser att riksbankchefen har skött sitt jobb illa. Huga.

Wiiiiiiiiiiiiiiii

För drygt ett år sedan köpte jag en Nintendo Wii, ni vet den där spelkonsolen där man får röra på sig medan man spelar. Först tyckte jag att namnet var urdumt. Vadå Wii? Men jag upptäckte snabbt att det är precis så man låter när man spelar: Wiiiiiiiii. Med konsolen följde Wii Sports där man kan spela tennis, boxas, bowla, med mera. Ett annat älskat favoritspel är Rayman Raving Rabbids där man lätt får träningsvärk i biceps av allt intensivt viftande bland de skvatt galna men gulliga kaninerna.

Nyligen har Wii kommit med ett mer utstuderat träningsprogram - Wii Fit. Med spelet följer en sorts tryckkänslig våg/balansbräda som man använder i träningen. Den blev en riktig aha-upplevelse för mig. Efter att ha blivit ordentligt invägd och analyserad meddelade Wiin att jag väger över på vänsterfoten när jag står stilla, att jag har tyngden alltför mycket på hälarna och att jag sätter ner högerfoten hårdare än vänsterfoten när jag går. Jag använder alltså min kropp ganska obalanserat, vilket kan leda till skador på sikt. På bara ett par veckor har jag fått bättre hållning och bättre balans, och det är nog det som är den stora vinsten med Wii Fit. Bättre kroppskontroll, helt enkelt.



Spelet innehåller muskelövningar, yogaövningar, aerobics och balansövningar i form av små söta spel. Nästan alla delar har olika svårighetsnivåer som låses upp allt eftersom du blir bättre. Yogaövningarna är mer balansövningar än riktig yoga, men det är ju alltså inte fel. Aerobicsspelen (step up, rytmboxning, rockringar, med mera) är en ansträngning motsvarande en rask promenad, men även där är största vinsten andra områden som koordinations- och taktträning. Muskelövningarna är nyttiga, men det gäller att ha bra form och vara stark i mage och rygg under utförandet så att man inte skadar sig som nybörjare. Nintendo kunde gott ha varit tydligare på den punkten!

Det allra skojigaste är dock balansspelen. Här kan man åka slalom och snowboard, hoppa backhoppning, försöka nicka fotbollar som kommer flygande från olika håll, gå på lina och mycket annat kul. Mina absoluta favoriter är ett spel där man (utklädd till pingvin) ska fånga fisk på ett isflak, ett annat spel där man färdas längs en flod i en såpbubbla och man ska undvika att såpbubblan spricker så man hamnar i vattnet, samt ett spel som påminner lite om ett labyrintspel där man ska vicka på en bräda så att kulorna trillar ner i hålet.



Wii Fit är alltså en hit här hemma, och både jag och maken inleder numera dagen med invägning och testning och lite spelande. Wii- träningen ska nog helst kompletteras med mer traditionell styrke- och konditionsträning, men den balans- och koordinationsträning som Wiin ger är helt oslagbar och otroligt värdefull för människor i alla åldrar.

Igår upptäckte jag ännu en intressant spelegenskap, när näst sista aerobicsövningen låstes upp. Det hette Free Step och går till så att du kan träna Step Up medan du tittar på tv-program. Du följer bara takten och de glada tillropen som kommer ur högtalaren på Wiimoten (fjärrkontrollen). Smart! Och precis det hade önskat mig. Så synd att balansbrädan är alldeles för låg för Step Up-träning. En lite högre bräda hade gett mer motion. Vi får hoppas att Nintendo utvecklar en sådan, nu när de äntligen har insett att det är främst motion och inte tv-spel som deras stora målgrupp önskar sig.



Wii-konsolen är rent allmänt den bästa tv-spelskonsolen, tycker jag. Givetvis fick den extra pluspoäng i min bok när jag upptäckte att man kan köpa och ladda ner gamla älskade spel från Nintendo64 och Sega. Wiin kan nämligen kopplas upp mot trådlöst internet och då når man Wii Shopping Channel där dessa gamla dyrgripar alltså kan införskaffas för 50-80 kronor stycket. Så nu kan jag åter spela gamla vintage Super Mario Bros., Mario Kart och Bubble Bobble. Mycket underbarare än så blir det ju helt enkelt inte!

Veckopeng

Jag har tidigare skrivit om nyttan med spargris även för vuxna. Den senaste månaden har jag och maken provat att återinföra veckopengen - för oss själva! Det visade sig vara ett ursmart drag. Förut kunde jag köpa kläder och småprylar till hemmet utan att tänka så värst mycket på saken. Fanns pengar på kontot och jag bedömde att inköpet låg inom budget så var det bara att slå till på impuls och försöka rättfärdiga inköpet för den andra äkta hälften vid hemkomsten. Å andra sidan kunde jag tycka att maken var lite väl slösig när han föredrog att gå ut och äta lunch istället för att, som jag själv, ta med matlåda. Våra olika prioriteringar med pengarna har aldrig lett till någon konflikt eftersom vi lyckligtvis aldrig gjort några inköp som vi inte haft råd med, men det har ändå känts som om pengar kan rinna iväg utan koll. Veckopengen har löst problemet!



Varje fredag tar vi alltså ut vår respektive veckopeng kontant. Vi har valt en femhundring vardera i veckan. Maken föredrar som sagt att äta lunch ute flera dagar i veckan och lägger en hel del av fickpengarna på detta. Är han ensam hemma någon kväll blir det gärna hämtpizza också. Själv lägger jag alltså pengar på kläder och småsaker till hemmet, men märker att jag blivit betydligt snålare och sparsammare när jag har en begränsad veckopeng än förut när jag kunde handla mer obegränsat. Häromdagen köpte vi presenter (Mors dag och annat) och då delade vi på kostnaden från våra respektive veckopengar. Samma sak när vi köpte några öl och en flaska fransk cider på systemet inför helgen. En femtilapp var.

Detta med att lägga ihop till inköp är något helt nytt för oss som haft en sammanblandad ekonomi från start. Vi resonerar som så att vi är en familj, en enhet, och då är alla inkomster gemensamma, oavsett vem av oss som dragit in pengarna. Det är skönt, tycker jag, för då slipper man hamna i sitsen att den som har högst lön alltid har mest pengar kvar när räkningarna är betalda. Det blir lätt så att den högavlönade har råd att resa, festa, shoppa kläder och till och med spara, medan den som har mindre pengar att röra sig med ständigt får kämpa för att budgeten ska gå ihop och kanske till och med får avstå från semestern. Jag har en lågavlönad bekant som är "skyldig" sin högavlönade sambo uppåt hundratusen kronor, bara för att hon skulle ha "råd" att följa med på gemensamma semestrar och göra andra saker gemensamt med sin sambo. Jag kan inte tycka att det är schysst. Sådant där måste obönhörligen tära på relationen i längden, och så slutar det med skilsmässa där ena parten har en stor skuld till den andra för gemensamma utgifter under förhållandet. Nä, fy. Med gemensam ekonomi slipper man åtminstone gräla om pengar.

Men den här veckopengen är en annan sak. Den ger oss nämligen en fast budget för alla sådana där utgifter som inte är helt nödvändiga. Äta ute, gå på pub eller bio med polarna, kläder och skor, heminredning, presenter, alkohol, godis, dvd-filmer, musik, dataspel, med mera. Istället för att låta dessa utgifter bara rinna iväg helt okontrollerat under månadens gång så har vi numera en fast summa avsatt för detta, vilket dessutom ger mer pengar över av lönen som vi kan använda för vårt sparande. Blir det händelsevis något över av själva den kontanta veckopengen så deponeras detta i spargrisen. Och det blir ofta en slant över, eftersom vi blivit så mycket snålare med fickpengarna och tänker efter noga innan vi köper något.

Bot mot sura disktrasor

Lagt märke till hur disktrasan liksom är i vägen hela tiden? Man kan ju hänga den på kranen, men då riskerar man att få sitt dricksvatten filtrerat genom trasan (urk!) eller så lägger man den på diskbänken men där blir den ofta sur och möglig (dubbelt urk!). Jag hittade världens bästa disktrasehållare på Designtorget. Den ser ut som en liten ihålig puck och har en självhäftande baksida så att den kan sättas upp var som helst.



Pluringen kan även användas för att hänga upp handdukar och städtrasor, så jag har just hamstrat ett helt litet gäng pluringar som jag tänkte installera i städskåpet och i badrummet. Man trycker bara in ett hörn av trasan i pucken så sitter den snyggt och prydligt på plats. Just nu är mitt städskåp fullt av städ- och torktrasor som är slarvigt instoppade i förvaringslådorna. Med en hängare kan man dessutom hänga en fuktig städtrasa på plats i städskåpet och låta torka där. Fatta så praktiskt. Jag är helt kär.

Det visade sig att underverket är formgivet av unga designern Camilla Ljunggren och heter Pluring. Pluring har en egen webbplats där även inköpsställena finns listade (går att köpa via ett antal webbutiker för er som har långt till närmsta fysiska butik). När jag spanade in webbsidan upptäckte jag att det även finns lyxigare varianter än den jag hittat. Bland annat en kökspluring som har hängare för diskborste också. Min diskborste hänger just nu på en något osäker sugproppshängare över diskbänken så den här kökspluringen vore verkligen perfekt för mig.

Här är min egen lilla installation. Lägg märke till den vrålsnygga wettextrasan från Vileda.



Kom ihåg att byta till ny disktrasa ofta!

Spara eller investera?

Jag har en pärm där jag sätter in kontoutdrag och transaktionsnotor från min aktiedepå samt artiklar och information jag hittar om företag som jag köpt aktier i, eller om företag och branscher som jag funderar på att köpa aktier i. Nu när jag för kassabok över alla våra inkomster och utgifter så behöver jag en pärm även för detta och då behöver jag märka upp pärmarna på utsidan för att kunna skilja dem åt. Jag tänkte att en skulle heta Kassabok och den andra skulle få heta Aktier? Sparande? Eller vad?



Då slog det mig! Det låter mycket mer attraktivt att använda ordet investera istället för spara. Om jag investerar en del av min lön i exempelvis aktier, så låter det mer tungt och seriöst än att bara säga att jag sparar i aktier. Investerar jag så gör jag ett medvetet val på något sätt. Ett aktivt val av var jag ska placera mina pengar. Medan att spara känns som en mer omedveten handling. Något som man bara gör utan att tänka så mycket på saken. Eller vad tycker ni? Det är väl någon sorts "psykosemantisk" skillnad på de där orden, tror jag.

Visserligen brukar väl investerare placera miljoners miljoner med pengar, men även Joakim von Anka började med en enda liten turkrona, så då kan väl jag också börja i liten skala? Det låter också roligare att investera sina pengar än att bara spara dem. Så min sparpärm får helt enkelt heta Investeringar. Åh, man blir nästan lite stolt. Jag är en Investerare. :-)

PS! Haha, nu fick jag ett reklammail från Charlie Söderberg på Balansekonomi/Lyxfällan, och jag ser att han är inne på samma linje. Att man ska se sig själv som investerare snarare än småsparare. Förvånar mig inte. Det är ju just attityder som är deras huvudkoncept.

Min kropp - mer en ruin än ett tempel

Det är ju inte bara hemmet och ekonomin som ska tas om hand. Kroppen behöver också ha underhåll om den ska ha lång hållbarhet. Puh! Det är underligt att man får tid att ha ett jobb också, med allt som måste hinnas med på en dag. Det sägs att kroppen är ett tempel (själens tempel närmare bestämt), men jag måste medge att på senare år har min kropp snarare känts som mer som en gammal ruin än som ett guldglänsande palats. Med ökat tryck från studier och karriär så har träningen helt enkelt fått prioriteras ner och jag är inte alls så flitig besökare på gymet eller i löparspåret som förut. Det är självklart helt vansinnigt. Ju mer stressad och upptagen man är, desto mer behöver man sin träning! Nu försöker jag därför göra en omstart i motionslivet.

Inför denna omstart så har jag hittat ett alldeles utmärkt och ekonomiskt alternativt gym: Fitness24Seven, heter det. Pris: 199 kronor/månad (studenter och pensionärer betalar bara 149 kronor). Dessa gym finns för närvarande på olika platser i Skåne och i Stockholm, men växer snabbt och kommer säkert att synas på fler platser i landet. Anledningen till den låga månadsavgiften är att man bara har personal på plats några timmar om dagen. Resten av dygnet är gymet obemannat, men välbevakat genom kameror och vaktbolag. Ja, gymet har öppet dygnet runt vilket är helt fantastiskt bekvämt för oss som vill träna i arla morgonstund eller sent på kvällen!

När Fitness24Seven öppnade ett gym i närheten av oss så köpte både jag och maken kort, och vi trivs alldeles utmärkt som kunder. Det är ett basic gym, helt enkelt, med gott om konditionsmaskiner och de viktigaste styrketräningsmaskinerna och fria vikter. That's it. Eftersom jag sällan deltar i någon gruppträning och eftersom jag inte ens är speciellt social av mig när jag tränar (jag gillar effektiv fokuserad träning som går snabbt framför att stå och såsa i ett hörn med en kompis) så passar det här konceptet bra för mig. Jag går dessutom ofta och tränar på lite konstiga tider då det inte är så fullt med folk, så det händer att jag har hela gymet nästan för mig själv!



Tidigare gick jag på ett litet privat gym som kostade mig nästan 400 kronor/månad, så jag lyckades alltså sänka månadskostnaden med hälften genom att byta! Det förra gymet var förvisso också ett trevligt ställe och de hade lite mer styrketräningsmaskiner och en receptionist på plats under hela öppettiden, men detta motiverade inte det högre priset för min personliga del. En viktig poäng var också att mitt förra gym inte öppnade förrän kl. 7 på morgonen och det är lite för sent för att jag ska hinna träna, duscha, äta frukost och därefter ta mig till jobbet i tid. Detta fick till följd att gymbesöken blev väldigt sällsynta och jag vill verkligen inte räkna efter hur många tusenlappar som bara stått och tickat iväg på det där onödiga månadskortet.

Tillhör du dem som gillar att träna i grupp eller i alla fall tillsammans med andra, som inte är så mycket för att nöta på löpbandet? Då passar nog Friskis & Svettis bättre. Den kedjan finns också över hela landet, ja till och med i utlandet, och är relativt billig om än inte lika billig som Fitness24Seven. Jag provade F&S gym under ett halvår i början av 2000-talet, men det passade mig inte alls. Man fick bara använda konditionsmaskiner som löpband och cyklar i max 10 minuter, vilket ju är löjligt lite. Jag blev till och med tillsagd av personalen när ingen stod på kö! 10-minutersregeln var viktigare än att maskinerna användes, tydligen. Konditionsträningen skulle nämligen skötas på F&S-passen, fick jag veta. Att jag bara köpt kort till själva gymet och att jag minst av allt var intresserad av deras friskispass, det spelade ingen roll. Själva gymet var litet och trångt - man kunde knappt röra sig mellan styrketräningsmaskinerna, och det var också ganska mycket folk. Inget för mig, alltså. Men jag har hört många, särskilt i äldre generationer, som älskar sitt Friskis. Smaken är ju olika. Och kanske har de bättrat sig på gymsidan nu. Det var ju några år sedan jag tränade där.

Lyxigt nog har jag själv inga små barn att ta hänsyn till, och jag är full av beundran inför alla er duktiga småbarnsföräldrar. Hur sjutton får ni tiden att räcka till? Här kommer i alla fall ett litet tips som kanske kan hjälpa. För er stressade småbarnsföräldrar med ont om barnvakt kan det vara värt att betala lite mer (runt femhundringen per månad) för gymkortet och gå med i S.A.T.S. gym. Flera av deras anläggningar har nämligen MiniSats där ungar mellan 3 månader och 10 år får rasa loss medan föräldrarna gymmar. Perfekt! På det här sättet blir ett gymbesök en rolig familjeutflykt, och ungarna får lära sig goda motionsvanor som de kanske lyckas behålla resten av livet!

I samband med omstart i träningen så reggade jag mig också på en webbsajt där jag kan hålla reda på min träning och få lite motivation. Platsen heter FunBeat. Det finns många liknande ställen på webben, och jag har testat flera av dem, men FunBeat är överlägset snyggast, bäst fungerande, peppigast och roligast av dem alla. Webbplatsen byggs och drivs av en träningfanatiker som heter Olle. Bra gjort, Olle! Där finns forum, du kan blogga om din träning och du kan som sagt få ut statistik och grafer både på längden och tvären när det gäller din träning och dina framsteg. Du kan till och med spara in din löprunda/promenadväg på en karta och kolla exakt hur långt du tagit dig under passet. FunBeat har blivit en riktig internetfavvis!

Du är aldrig för gammal för en spargris

När jag var barn fick man ibland en spargris vid föräldrarnas bankbesök, där man kunde spara sin surt förvärvade veckopeng. Idag har jag hört ryktas att bankerna inte tillhandahåller spargrisar längre. Det finns måhända helt enkelt ingen efterfrågan? Får dagens kids allt de pekar på direkt och lär sig inte spara? Skaffar föräldrarna ytterligare ett kreditkort för att kunna tillgodose barnens omättliga behov av märkeskläder och prylar istället för att spara? Nä, det ska vi väl inte tro.

Faktum är (enligt gårdagens DN som citerar en sparundersökning från SBAB) att sparandet tydligen har ökat sedan vi fick borgelig regering, särskilt bland unga. Oh, här försöker jag intensivt undvika att tänka på hur mycket sparat jag skulle haft vid det här laget om jag varit en klok ung dam redan när jag flyttade hemifrån istället för en hopplös slarvmaja fram tills nu. Som Carrie i Sex and the City, som konstaterar att hon har passerat 35 och allt hon har är en hög Manola Blahnik-skor medan hennes kompisar har sparkapital och pensionsförsäkringar. Precis så känner jag mig.

Buffertsparandet har tydligen ökat särskilt mycket. Tro det ja, när de skattefinansierade försäkringarna är på utfasning. Även om regeringen oftast hummar och mumlar i skägget så har vi alla fått meddelandet loud and clear: Om det händer dig något måste du själv betala. De enda som inte fattat, utan fortfarande shoppar järnet, är tydligen 45-59-åringarna. De skulle behöva en spargris!


För faktum är att alla, oavsett ålder, har nytta av en spargris eller två därhemma. Hur tung är din plånbok just nu? Hur mycket skrot ligger och skräpar i handväskan, jackfickorna, på köksbänken och andra ställen? Ta för vana att lägga alla småmynt du får i spargrisen. Det har jag och min man gjort i flera år, och inte nog med att det blir mindre skräpigt på bord, bänkar och i fickor och handväskor - rätt vad det är har man en försvarlig extra slant. Vi brukar tömma spargrisarna sisådär en gång om året. Det är egentligen alldeles för sällan. Sist hade vi skramlat ihop till över 3 000 kronor! Istället för att göra av med pengarna satte vi denna gång in dem på e-sparkontot och vårt buffertsparande. Det var så oerhört trevligt att se pengarna växa på sparkontot så nu har jag bestämt mig för att tömma spargrisen oftare. Det ger liksom mer ränta på det viset.

Idén till detta myntsparande fick jag från Oprah för en rad år sedan. En man som gästade programmet berättade hur han alltid lade alla växelpengar i en burk, och de hade sedan blivit grundplåten i sparandet för dotterns college-utbildning. Varje gång de frågade efter växel i butiken sa han: "Nähädu! De där mynten är mitt sparande!" Jag har börjat med samma taktik, så när expediten frågar: "Har du en krona?" så korsar jag fingrarna bakom ryggen och säger "Nej du, tyvärr..." med en beklagande och högst oskyldig min. Vips får jag en hel drös småpengar i handen och de går direkt i spargrisen när jag kommer hem.

Sorgligt nog har jag förstått att allt färre banker tar emot mynt för räkning och insättning på kontot. Jag skulle kunna säga mycket om bankernas galopperande avgifter som tycks korrelera med deras ständigt sjunkande servicegrad, men... Det har ni säkert redan hört till leda. Själv är jag lyckligt lottad som har ett Swedbank-kontor alldeles i närheten, där det finns en fiffig maskin där man kan sätta in såväl mynt som sedlar.

Iväg med er och skaffa spargrisar nu! Era växelpengar behöver ett hem. :)

Svårt att komma in i skafferiet? Lista!

Jag ser dem varje gång jag handlar mat. De där kunderna som virrar från hylla till hylla och inte har en aning om vad de ska ha till middag. De plockar lite här och lite där och hej hopp så kommer de ur butiken med en massa saker att stoppa i kylskåp och skafferi varav uppåt 20% så småningom kommer att hamna i sophinken. Ingen bra strategi, hörni. Det är gräver djupa hål i plånboken och det är dåligt för miljön. Fundera i förväg på vad du behöver köpa hem, skriv en lista och följ den slaviskt. Inga desperata sidoblickar på godishyllorna!

Själv har jag mina inköpslistor på Remember the Milk. Det är en utmärkt bra sajt för att-göra-listor, där man kan tagga varje deluppgift, förutom att man kan lägga dem under olika flikar. Behöver vi köpa hem något kan jag tagga produkterna med vart de går att köpa: PrisXtra, Ikea, med mera. Därefter kan listorna sorteras butiksvis. Det bästa är att mina listor är tillgängliga i mobilen så det är alls ingen katastrof att glömma den handskrivna eller utskrivna lappen hemma. Bara att surfa in till listan via mobiltelefonen. Och man kan dela listor med andra, så maken kommer inte heller undan, haha.



Jag använder RtM till alla mina att-göra-listor numera, och delar upp dem under flikar som Jobb, Hem, Handla, Ekonomi, etc. RtM går väldigt bra att använda i linje med GTD (Get Things Done) som är ett alla tiders rutinsystem för att få saker gjort. Det bygger på Dave Allens bok som finns i svensk pocket. Jag får skriva mer om det en annan gång.

På tal om livsmedel som bara står och tar plats i kyl och skafferi, så utlyser min älskade FlyLady med jämna mellanrum en utmaning för alla oss FlyBabies. Den går ut på att försöka leva så länge som möjligt på det man redan har hemma i skåpen. Vissa små kompletteringsköp får väl göras (det är ju jobbigt att bli utan mjölk till kaffet - det klarar jag bara inte av) men i det stora hela ska man basera sina måltider på det man redan köpt. Det kan bli ganska skojiga maträtter på sluttampen. Pasta med cornflakes och salladsdressing till frukost och så. Dessutom "sparar" man ju pengar på att faktiskt utnyttja det man redan betalt för. Perfekt grej att ta till "i slutet av lönen".

:-)

Och förresten. Se till att alltid vara proppmätt när du handlar mat! Man är aldrig så benägen att köpa godis och onyttigheter som när man befinner sig i matbutiken med kurrande mage. Håll dig till listan!

Kapitalförsäkringar - en fri lunch?

Som nybliven småsparare kan man knappast undvika all mördande reklam och pr för kapitalförsäkringar. Idén är att man genom en "försäkrings"-lösning ska kunna undkomma skatter och avgifter på aktie- och fondsparande. Det låter ju superbt bra! Tänk att kunna göra aktieaffärer utan avgifter och skatter. Man har full förståelse för att svenska folket genast rusar iväg och skaffar sig kapitalförsäkringskonton. Men vänta nu. Som min psykolog-idol Dr. Phil brukar säga: Om det låter för bra för att vara sant så är det nog det också.

Jag har lärt mig att fria luncher sällan är gratis. Genom att läsa in mig på kapitalförsäkringskonceptet och studera både positiva och negativa artiklar om fenomenet så har jag till slut kommit fram till att jag inte ska skaffa någon kapitalförsäkring. Slutsummeringen säger nämligen att en kapitalförsäkring enbart lönar sig om man gör många och stora aktieaffärer på kort sikt som alla går med god vinst. Well, jag är inte någon daytrader direkt, så för mig passar således kapitalförsäkringen illa. Småsparare som gör sådana pytteaffärer som jag gör, och som dessutom sparar på lång sikt och inte tänker sig att sälja aktierna på kortare horisonter och därmed plocka ut reavinsterna, betalar faktiskt mer pengar i en kapitalförsäkring än i en vanlig depå. Dessutom bör man betänka att eventuella förluster som görs inom kapitalförsäkringen inte är avdragsgilla!



Att själva grundkonceptet baserar sig på vår nuvarande skattelagstiftning är också ett orosmoment. Skulle regeringen förenkla deklaration av aktieaffärer och kanske sänka eller avskaffa reavinstskatten så är kapitalförsäkringsmodellen plötsligt ganska värdelös. Och skattereglerna är det väl bara Gud och Borg som råder över. Jag bedömer således att det är för stor risk att lägga pengarna i en kapitalförsäkring.

Är man misstänksam av sig (och det är jag!) inser man dock att det finns vissa skumma fördelar med kapitalförsäkringar. Så här ligger det till: Köper du aktier genom kapitalförsäkringen är det inte du själv som syns som aktieägare, utan den nätmäklare som står för kapitalförsäkringen. Vilket har medfört att stora populära nätmäklare som Avanza och Nordnet plötsligt syns som storägare i börsbolagens ägarlistor. Vem har nytta av att vara doldis i aktieaffärer? I Dagens Industri den 17 maj 2008 skriver Martin Blomgren: "Den konspiratoriskt lagde misstänker förstås att det bakom kapitalförsäkringarna döljer sig insiderregistrerade personer som vill kringgå reglerna. Det är troligtvis inte fallet, men bara att möjligheten finns är illa nog. Alla som inte har något att dölja skulle vinna på att ägarfördelningen inom kapitalförsäkringarna blir offentlig."

Och så hoppas jag till sist att ingen småsparare inbillar sig att kapitalförsäkringen är en försäkring på riktigt. Du kan förlora hela din insats. Kapitalförsäkringen är i själva verket en form av depå eller som en fond där du själv bestämmer innehållet.

Och nu har de förstört Lactacyd också!

Lactacyd tvål är ett varumärke jag använt i decennier. Döm om min häpnad och besvikelse när jag häromveckan insåg att de gjort om hela receptet. Ny konsistens, nya ingredienser och en ny "doft" som luktar ättika!! Tvi vale. Jaha, så gick det märket i graven för min del och den nyinköpta flaskan fick vila i frid i soptunnan. På sin webbplats visar de fortfarande den gamla tvålflaskan men i butikerna och på Apoteket står bara den här nya läskiga "skin care"-tvålen.



Lyckligtvis hittade jag ett par små flaskor med gammal Lactacyd, men de räcker ju inte så länge och därefter är det obönhörligen slut. Vad ska jag nu använda för tvål med hudnära pH-värde? Tips mottages tacksamt.

Vad är det förresten för olycklig trend att göra om gamla kära varumärken till nya läskiga produkter? Samma sak har ju hänt med Yes, som jag bloggade om i april. Lactacyd var ett svenskt litet varumärke från ett familjeföretag i Gnesta som köptes upp av multisen Glaxo Smith Kline. Det var väl förstås inte att räkna med att storbolaget skulle kunna hålla tassarna borta från originalreceptet...

Nu till något helt annat: Jag kan meddela att allergitabletterna funkar (såvida det inte är sockerpillereffekt, vem vet?) och min energinivå har höjts betydligt. Det var helt gudomligt att trippa barfota på nymoppade golv igår! Fönsterputsandet får dock vänta till nästa helg - det regnar! En nackdel med medicinen är att den tycks ge mig finnar! Så vad ska man välja? Trött och orkeslös eller dålig hy? Turligt nog har jag inga viktiga möten inbokade den närmaste veckan så jag kan stänga in mig på mitt arbetsrum där ingen ser mina blemmor, och så kan jag jobba järnet med all tablett-förvärvad energi.

Föra kassabok

Varje ansvarsfull husmoder bör förstås föra nogrann kassabok över hushållets inkomster och utgifter. Jag inbillar mig verkligen inte att jag kommer att orka föra kassabok i all framtid, men det är nyttigt att göra det periodvis i alla fall så att man ser vart pengarna tar vägen.

Vanligtvis greppar jag en vanlig liten anteckningsbok och en penna och så börjar jag samla kvitton. Problemet är bara att när kvittohögen blir för stor så orkar jag inte längre föra in utgifterna i kassaboken och det hela rinner ut i sanden. Trixet denna gång är att avsätta två minuter varje kväll för att snabbt föra in dagens kvitton. Då slipper de växa till det där berömda pappersberget som brukar materialisera sig på köksbordet varje gång jag får för mig att bokföra alla pengar som går in och ut här hemma.



Denna gång har jag hittat en busbra kassabok på internet! Det finns en hel drös kassaböcker på nätet, men jag har provat de flesta och de är alla relativt värdelösa. Utom Buxfer, som alltså är min favorit. Man kan dessutom logga in på Buxfer via sitt vanliga konto på Google-mail, så det gör det hela extra bekvämt. Jag kan dessutom hålla järnkoll på siffrorna genom min iGoogle-sida som följer med e-postkontot, på vilken man kan lägga till en rad små smarta apps, varav en alltså är sin Buxfer-kassabok. Varje lördag morgon så ligger det dessutom en snygg och prydlig veckorapport från min kassabok i min mail.

Faktum är att Buxfer gör mig sugen på att permanenta kassabokföringen. Om du matar in rätt och exakta siffror från början så har du nämligen järnkoll på hur mycket pengar familjen har på olika konton, inklusive sparkonton och aktiedepåer vid varje tillfälle. Exakt på öret. Jag behöver alltså inte längre logga in på respektive bank och konto för att komma åt saldot. Jag har även lagt in min och makens plånbok som "account" och vet därmed precis hur mycket kontanter som vi har i plånkorna.



Ett extra plus är att man kan registrera till vem man lånar ut en slant, eller när man lånar pengar av någon annan. Ingen risk att småskulder glöms bort - de syns på kassabokens förstasida! Det är särskilt bra för oss som ibland lägger ut pengar för avdragsgilla kostnader i den egna lilla firman. Vi vet hela tiden hur mycket pengar vi har att hämta ur företagets kassa, även om vi inte hunnit lämna in kvittona till bokföringshjälpen än. Även kostnader som man lägger ut för arbetsgivaren (konferensavgifter, tågbiljetter, med mera) kan registreras här.

Buxfer är en liten kalifornisk start-up, skapad av två it-killar från Bombay som flyttat till Kalifornien för att gå forskarutbildning. De har redan hittat affärsänglar som investerat i deras lilla bolag och målet är att göra den bästa privatekonomi-appen för webb. Det har de baske mig lyckats med också! Jag ser fram emot kommande utveckling. En klar favorit!

Min attityd till pengar har fått en make-over

Det visade sig att det var Kestine jag skulle ha, eftersom Clarityn tydligen medför dåsighet och det var ju precis det jag ville undvika. Jag vet inte ännu ifall det hjälper, men så vet jag ju inte heller om det är pollenallergi jag har eller om det är något annat fel. Det är i alla fall helt klart att jag blir förlamande trött varje vår. Så nu testar jag att poppa piller och det vete tusan om jag inte känner mig både piggare och raskare idag. Nåväl, nog om mina små krämpor.

Anledningen till att jag aldrig haft en stabil ekonomi är ganska enkel. Fel attityd! Egentligen gillar jag att spara och jag gillar att kolla in olika sparformer, så det är ju underligt att jag aldrig lyckats behålla något sparkapital någon längre tid. Jag har tyvärr fått med mig lite konstiga föreställningar om pengar hemifrån. Det här har jag fått lära mig:

1) Man måste vara rik för att ha råd att spara.

Men om jag är rik så behöver jag ju inte direkt spara? Det är väl när jag är fattig och har taskiga inkomster som jag verkligen behöver lägga undan en buffert till en regnig dag?! Har man låga marginaler i sin privatekonomi så kan minsta bakslag ruinera hela livet. Arbetslöshet eller sjukdom - boom! så kan du inte betala hyran. Det känns faktiskt inte så bra att vara så beroende av ödet. Det känns däremot mycket bättre om du har någon månadslön på banken så att du är säker på att klara dig även om något oförutsett händer.

Min nya vuxna slutsats blir alltså: Ju mindre med pengar du har, desto viktigare är det att du verkligen sätter undan en del till sparande.

2) Människor med pengar på banken är onda, giriga, egoistiska och otrevliga.

Jag har förvissor träffat en del folk vars enda och stora intresse i livet är de egna pengarna. Sådana som hellre har en fet summa pengar än goda sociala relationer. Ååååå andra sidan så har jag faktiskt vänner och bekanta som sparat regelbundet hela livet och som är hur genomtrevliga som helst.

Min nya vuxna slutsats blir: Människor har olika personligheter. En del trivs jag med och andra inte. Det har inte ett smack att göra med pengar. De otrevliga sparsamma människorna skulle vara exakt lika otrevliga utan pengar och de trevliga hade varit lika snälla och glada oavsett summan på sparandet.

3) Det ordnar sig alltid med pengar.

Det här är en attityd jag faktiskt gillar. För tänk att det ordnar sig alltid med pengar. Får man helt överraskande en stor utgift så brukar det fixa sig ändå.

Min slutsats: Tillit är bra och utmärkt. Vilket faktiskt inte hindrar att man lägger undan lite buffert i alla fall. Även om just mina föräldrar råkar tycka att det inte är någon sport om man sparar. Mitt eget mål med sparandet är att kunna känna ökad trygghet. Jag är inte så mycket för spänning i tillvaron, om man säger så.

När jag nu kommit till insikt om allt detta i mitt nya vuxna alldeles egna liv, så inser jag hur viktigt det är för mig att spara för att jag ska kunna vara trygg. Tidigare, när jag var yngre, litade jag på att min familj, alltså mina föräldrar och kanske också syskon, skulle finnas där för mig och idka någon form av skadekontroll ifall det strulade till sig i mitt liv. Plötsligt inser jag att de inte alltid kommer att finnas där. Jag måste själv vara mitt eget stöd. I det stödet ingår en sund ekonomi och en buffert att luta sig mot när det blåser.

Så jag sparar! Och det är roligt! Jag började januari 2007 med att lägga undan 2000 kronor varje månad i aktiesparande, men kom av mig helt framåt våren när jag råkade nämna för min mamma att jag börjat spara. Det tyckte hon inte om alls, hon blev rentav lite sur. Hon antydde att vi inte hade råd att spara och vips kändes det som om vi inte hade råd. Jag slutade därför att sätta in mer pengar i sparandet. Det var ju synd, men jag tog i alla fall inte ut sparkapitalet som jag alltid gjort förut, utan lät det stå kvar. Det var åtminstone ett steg i rätt riktning. Istället tog jag helt enkelt nya tag med vårt sparandet vid det här årsskiftet. Och den här gången talar jag inte om något för mamma, haha.

Jag har gått med i Aktiespararna, och det kan jag verkligen rekommendera alla gröngölingar på aktiesparande. Man får massor av stöd och tips. Genom Aktiespararna har jag depå i Aktieinvest där medlemmar kan månadsspara utan att behöva betala depåavgift och dessutom får man rabatt på andra avgifter.

Det bästa med Aktieinvest är att det är enda stället, mig veterligen, där man kan månadsspara småsummor i aktier. De håller ett lager av börsposter i olika aktier och som småsparare kan man alltså köpa små andelar av deras lager. Supersmart! Annars är jag ganska missnöjd med deras webbplats som bara funkar i Internet Explorer och som ofta har små buggar och fel. Inte så förtroendeingivande precis. Hade det inte varit för det avgiftsfria månadssparandet och småhandlandet i aktier så hade jag helt säkert bytt nätmäklare vid det här laget.

Utöver aktiesparandet så lägger vi även undan pengar på ett enkelt e-sparkonto på Swedbank. Det är hyfsad ränta på kontot (just nu 3.60%), men pengarna är ändå direkt tillgängliga som buffert. Aktierna vill jag nämligen inte röra om jag inte är absolut tvungen, så det gäller att ha likvida medel för det där oförutsedda. Aktiesparandet betraktar jag som någon slags svart hål, alltså som ett pensionssparande egentligen. För den dag som vi yngre generationer går i pension räknar jag nämligen inte med någon av oss får en enda krona från staten. Förutom PPM-sparandet då, som faktiskt är personligt och påverkbart.

Min man lägger sig inte i det direkta sparandet utan låter mig sköta businessen åt oss båda. Men han låter meddela att hans placeringstips är att vi köper guld och åkermark samt en mindre arsenal av vapen ifall jorden går under och medeltiden kommer tillbaka. Han är alltså liiite mer pessimistiskt lagd än vad jag är.... ehrm. Vi får väl hoppas att undergången inte är riktigt så nära.



Guld och åkermark har annars rusat som raketer i pris under 2000-talet, så hans investeringstips är inte alls dumt. Spannmålspriserna är så höga nu att bönderna letar med ljus och lykta efter mer odlingsbar jord - äntligen lönar det sig att vara jordbrukare! Men med priser på över 200 000 kronor per hektar (fattar ni så dyrt!) i bördiga områden så är svensk åkermark ingenting som den här familjen kommer att köpa i brådrasket. Och skulle vi någon gång köpa jord så är nog det smartaste att arrendera ut den. Så slipper vi ju sitta där personligen och vakta morötterna med bössa när medeltiden kommer. Mycket mer praktiskt.

Guld är däremot en mer rimlig investering. Särskilt som priserna tycks vara i ständigt stigande över tid. Det ligger definitivt i min långsiktiga sparplan. Tydligen är svenskarna synnerligen dåliga och ovana på att spara i guld medan det är tradition bland exempelvis kineser. Kan det bero på att vi har haft det så tryggt och lyxigt under så lång tid här i Sverige att vi har en övertro till de politiska och ekonomiska systemen?

Mer om sparande och pengar next time. Nu när jag fått allergimedicin känner jag mig nämligen pigg och energisk nog för ett ordentligt städpass! Jippie!

Schack och helt matt av vårluften

Tiden flyr! Jag har varit tyst här i flera veckor nu. Det var väl inte riktigt meningen, men ni vet hur det är... Mycket på jobbet och, nu i maj, dessutom en alldeles bedövande vårtrötthet som såklart är pollenallergi som jag ihärdigt försöker förneka. Jag vet att jag borde gå till apoteket och köpa Clarityn men det bär liksom emot. Därför dråsar jag ner på sängen var och varannan dag, så fort jag kommer innanför dörren efter jobbet, och där blir jag sedan liggande som förlamad medan jag ihärdigt funderar på allting jag borde göra istället. Städa till exempel. Under de senaste veckorna har jag bara lyckats hålla undan det värsta. Men vårsolen lyser obarmhärtigt upp de ännu oputsade fönstren och mitt samvete säger mig att det vore på sin plats att torka golven. Träning och motion är en annan sak som klart hamnat på efterkälken under den senaste månaden. Kanske ska jag ändå göra som doktorn säger: Poppa piller och se om jag blir piggare?

All tid som spenderats i sängen har ändå inte varit helt bortkastad, för nu har jag funderat lite mer över den här husmodersbloggen. Jag har bestämt mig för att inte enbart skriva om städning, utan om "life management", eller vad det nu kan heta för tjusigt, sådär i största allmänhet. Mina tankar går som vanligt till allt som FlyLady har gett mig. Ni kanske minns att hon även lär ut sitt koncept FACE (Financial Awareness Continually Empowers) och att detta lärde mig att äntligen hantera pengar på ett ansvarsfullt - eller nåja, mindre ansvarslöst - sätt. På senare tid har jag tagit ytterligare ett steg mot ekonomiskt ansvar genom vissa insikter om orsaken till att jag ständigt misshandlat min stackars privatekonomi. Mer om detta kommer snart. Promise!