AMF Pensions rapport övertygar inte

Jag har ju tidigare skrivit att jag tycker att pensionssparande är olönsamt jämfört med eget sparande i fonder och aktier, i synnerhet för låginkomsttagare. Skattekonstruktionen, och eventuella framtida politiska beslut gällande skatten, gör att man tar en risk att förlora på avdragsgillt pensionssparande. Idag bygger systemet mycket på att höginkomsttagare får ett högre skatteavdrag men förmodligen kommer att betala lägre skatt som pensionärer. Dessutom binder man ju upp pengarna i en himla massa år, vilket är helt vansinnigt för yngre sparare.

Nu har AMF Pension tydligen gjort en undersökning som säger att det ändå lönar sig att binda pensionspengar och spara avdragsgillt även för låginkomsttagare. Kanske. Förmodligen. På något sätt. Ifall man sparar väldigt lång tid (alltså börjar när man är ung) och tar höga risker. Då kan det möjligen löna sig. Lite grann. I alla fall om man jämför med att sätta pengarna i räntefonder, säger AMF Pension. (?!) Vad som helst kan väl slå räntefonder, trodde då jag?

Rapportens resultat låter alltså inte särskilt imponerande i mina öron även om jag ännu inte hunnit detaljgranska rapporten i sig, det får väl erkännas. Det låter snarare som om AMF Pension är oroliga att förlora sparare och därför lite halvdesperat slänger fram en rapport, som alltså inte lyckas vara särskilt övertygande?

Märklig folkhemslogik straffar PPM-sparare

Här kommer en uppföljare apropå PPM-sparandet som jag skrev om i förrgår, där jag berättade hur man kan få fondråd billigt eller helt gratis: Vi som är aktiva förvaltare av våra PPM-pengar har fått långt bättre avkastning än soffliggarna. Ju fler fondbyten man gjort, desto mer har kapitalet växt. Den som inte gjort något alls har i genomsnitt fått en värdeökning på 5,2% på sitt PPM-konto medan vi som bytt mer än 11 gånger sedan starten i genomsnitt har fått 7,8% avkastning på pensionskontot. Det visar en undersökning som redovisas i Dagens industri. Undersökningen är gjord av PPM och här är en länk till det pdf-dokument som innehåller hela rapporten.

Det här sticker förstås i ögonen i jantelagens land, eftersom de aktiva PPM-spararnas byten även kostar mer än soffliggarnas. Här ska ju allt vara så "rättvist" som möjligt, och om alla inte ids byta fonder och ha det lika bra och tjäna lika mycket pengar så ska alla istället ha det lika dåligt och tjäna lika lite pengar. Med denna förtjusande folkhemslogik har det således lagts ett politiskt förslag att fondbyten inom PPM ska kosta 20 kronor/gång, men "generöst" nog får man åtminstone 4 fria byten per år. Förslaget ska upp i riksdagen i höst.

Vi som byter fonder ofta är förvisso väldigt få av det totala antalet PPM-sparande. Det är i själva verket inte mer än 14% av alla PPM-sparare som byter fond en gång eller flera gånger per år. Jag har därför svårt att se att de indirekta kostnaderna (påverkan på de fonder de aktiva spararna lämnar, PPMs administration, etc.) skulle vara en sådan gigantisk belastning för soffliggarna. I själva verket belastas de aktiva fondbytarna av större avgifter än soffliggarna eftersom de som byter ofta föredrar att i större utsträckning köpa högriskfonder på tillväxtmarknader som ofta tar ut högre avgifter än de tryggare lågriskfonderna. Trots detta går alltså de aktiva fondbytarnas PPM-konton bättre än soffliggarnas!

Courtagekostnaden är ju förvisso en direkt kostnad som för all del skulle kunna belastas bytena, men förslaget är istället att man ska betala en fast kostnad istället för den lilla courtageprocent (PPM är en gigantisk aktör på marknaden och bör ha en duktigt bra deal på courtagen) som bytet faktiskt kostar. Det innebär ju i så fall också en orättvisa eftersom den som bara flyttar en liten summa får betala samma kostnad som den med mycket pengar på PPM-kontot. Eller?

Det som är mest häpnadsväckande är, åter igen, det underliggande resonemanget. Istället för att tycka att det är positivt att de sparare som bytt ofta tjänat så mycket mer pengar än soffliggarna så vill man införa en avgift som gör att de aktiva spararna inte får lika mycket avkastning på sina pengar och därmed närmar sig soffliggarnas lägre avkastning. Att vara en god förvaltare av sin egen pension anses alltså negativt!

Den rätta andan skulle väl istället vara att sparka slöfockarna ur soffan! "Kolla här vad mycket pengar du missar bara för att du är helt passiv i ditt PPM-sparande. Sätt igång och tjäna pengar till pensionen. Nu!" Det är väl detta budskap man borde föra fram? Staten skulle tjäna så väldigt mycket på en sådan inställning eftersom man får rikare pensionärer i framtiden, vilket ger mindre tryck på framtidens stats- och kommunkassor. Win-win. Ta och fundera på det, alla politiker och myndigheter och lata avundsjuka soffliggare.

Lej ut ditt PPM-val till en som vet mer

Många fasar för det där mystiska PPM-sparandet vars fondplaceringar man förväntas ta hand om själv. Faktum är att jag hört människor som varit helt emot att själva ta ansvar för den här lilla delen av pensionsavgifterna. För att "det är ju så jobbigt att välja". Personligen älskar jag valmöjligheter och eget ansvar, så därför skulle jag gärna lägga vantarna på samtliga mina pensionsavgifter så att jag fick total kontroll över pengarna själv.

Nå, nu undrar ni förstås varför just lilla moi är så hejjans haj på att välja fonder till mitt premiepensionssparande. Det är jag inte! Jag lejer ut jobbet! För en årlig spottstyver betalar jag en vänlig och vis man som en gång varje månad mailar och talar om för mig vilka fonder jag ska köpa och när det är dags att placera om. Jag loggar själv in på mitt PPM-konto och fixar hela bytet på en minut. Häpp! Och jag kan meddela att avkastningen på mitt lilla PPM-sparande vida överstiger kostnaden för placeringstipsen. Och detta i ett riktigt trist placeringläge med slokande börs och kriser här och där.

Min PPM-guru heter Magnus Kölgran och hans företag heter FondSmart, men jag vet att det finns flera liknande tjänster där ute. Jag tjuvkikar nämligen även på PPM-doktorn som inte kostar något alls att prenumerera på. Och som dessutom ligger i topp när det gäller avkastning under de två senaste åren enligt en jämförelse som Dagens Nyheter gjort. Fondsmart ligger trea, vilket förmodligen beror på att Kölgran inte kastar sig handlöst över riskerna. Jag brukar därför lita mer på tvåor och treor i sådana jämförelser. Min erfarenhet är att de tuffar på bättre över lång tid, som ju ett pensionssparande är. PPM-doktorns ingenjörer erkänner också att de går emot traditionella råd och satsar på lite högre risk, vilket alltså även ger chansen till högre avkastning. Själv är jag inte så mycket för att ta risker, vilket ni kanske redan listat ut. ;-)

Jag får väl erkänna att jag snyltar på Fondsmart-tipsen när jag ska välja fonder till mitt vanliga fondsparande också. Inte bara till PPM-pengarna, alltså. "Elitfonderna", som man får tips om en gång i halvåret, är riktigt fina och välskötta fonder där man med förtroende kan placera sina sparpengar.

Vill du bli riktigt deprimerad kan du logga in på Minpension.se (du använder samma kod som du har till PPM) och skåda hur fnuttigt ynklig din pension kommer att bli i verkligheten. Det är sannerligen motivation nog att lägga undan någon tusenlapp i månaden inför ålderdomen och att försöka krama ur så mycket man bara kan ur de stackars PPM-pengarna. När jag själv loggade in där kunde jag konstatera att jag och min käre make kommer att få en pension som räcker precis till räkningarna men vi kommer inte att ha råd att köpa så mycket som en bit gårdagens bröd ens en gång. Så sparar vi inte nu så får vi svälta.

Hurra! Jag har ingen pensionsförsäkring!

En av fördelarna med mitt tidigare och betydligt slarvigare jag är att jag undkom de privata pensionsförsäkringarna. För 10-20 år sedan krängdes det pensionsförsäkringar så det stod härliga till. Alla försäkringsbolag limmade på en som små nyutspottade tuggummin under en skosula, och ville till varje pris sälja en sån där försäkring. Många av mina, mer ordningssamma, vänner köpte sig privata pensionsförsäkringar vid den här tiden. Det var ju så bra för man fick dra av en himla massa premiepengar och då kostade inte premien så mycket. Att dessa stackars små ynkliga avdrag verkligen inte stod i någon som helst proportion till de enorma inkomstskatter man en gång i en avlägsen framtid skulle bli tvungen att betala för att få ta ut pengarna igen - nähämen, det var det minsann ingen som påpekade. Det var heller ingen kompis som klagade över att få sina sparpengar inlåsta i sisådär 40 år framåt utan möjlighet till omplacering eller påverkan av placeringarna (den möjligheten kom visserligen senare). Och de stackare som började pensionsspara strax före kraschen som följde på IT-boomen fick se de utlovade gröna skogarna blåsa omkull som i en Gudrun-storm och satt där i chock med sina kantstötta försäkringar.

Som tårta på moset har nuvarande regering dessutom i princip tagit bort premierabatten, och de enda som möjligtvis kanske eventuellt till äventyrs skulle kunna ha nytta av att köpa en privat pensionsförsäkring i dagsläget är det fåtal människor som tjänar en jämrans massa pengar och därmed måste betala statlig skatt, men det lönar sig ändå enbart under förutsättning att man betalar minst lika hög skatt när man blir pensionär och det är det ju faktiskt inte så många som gör. Summa summarum är pensionsförsäkringar rena förlustaffären. Ja, utom för bolagen som tjänar på förvaltningen och staten som alltså över en livstid får nöjet att dra in extra extra mycket skatt från den stackars medborgarens sparslantar.

Ni förstår att jag är hemskt belåten med min situation och tackar min tidigare inre slarvmaja för att hon aldrig hoppade på det där pensionsförsäkringståget. Istället sparar jag nu till min pension för egen maskin. I aktier och fonder. Med skattade pengar. Och har jag en rackarns tur så är kapitalvinstskatten borttagen den dag jag blir pensionär och ska ta ut pengarna.

Min attityd till pengar har fått en make-over

Det visade sig att det var Kestine jag skulle ha, eftersom Clarityn tydligen medför dåsighet och det var ju precis det jag ville undvika. Jag vet inte ännu ifall det hjälper, men så vet jag ju inte heller om det är pollenallergi jag har eller om det är något annat fel. Det är i alla fall helt klart att jag blir förlamande trött varje vår. Så nu testar jag att poppa piller och det vete tusan om jag inte känner mig både piggare och raskare idag. Nåväl, nog om mina små krämpor.

Anledningen till att jag aldrig haft en stabil ekonomi är ganska enkel. Fel attityd! Egentligen gillar jag att spara och jag gillar att kolla in olika sparformer, så det är ju underligt att jag aldrig lyckats behålla något sparkapital någon längre tid. Jag har tyvärr fått med mig lite konstiga föreställningar om pengar hemifrån. Det här har jag fått lära mig:

1) Man måste vara rik för att ha råd att spara.

Men om jag är rik så behöver jag ju inte direkt spara? Det är väl när jag är fattig och har taskiga inkomster som jag verkligen behöver lägga undan en buffert till en regnig dag?! Har man låga marginaler i sin privatekonomi så kan minsta bakslag ruinera hela livet. Arbetslöshet eller sjukdom - boom! så kan du inte betala hyran. Det känns faktiskt inte så bra att vara så beroende av ödet. Det känns däremot mycket bättre om du har någon månadslön på banken så att du är säker på att klara dig även om något oförutsett händer.

Min nya vuxna slutsats blir alltså: Ju mindre med pengar du har, desto viktigare är det att du verkligen sätter undan en del till sparande.

2) Människor med pengar på banken är onda, giriga, egoistiska och otrevliga.

Jag har förvissor träffat en del folk vars enda och stora intresse i livet är de egna pengarna. Sådana som hellre har en fet summa pengar än goda sociala relationer. Ååååå andra sidan så har jag faktiskt vänner och bekanta som sparat regelbundet hela livet och som är hur genomtrevliga som helst.

Min nya vuxna slutsats blir: Människor har olika personligheter. En del trivs jag med och andra inte. Det har inte ett smack att göra med pengar. De otrevliga sparsamma människorna skulle vara exakt lika otrevliga utan pengar och de trevliga hade varit lika snälla och glada oavsett summan på sparandet.

3) Det ordnar sig alltid med pengar.

Det här är en attityd jag faktiskt gillar. För tänk att det ordnar sig alltid med pengar. Får man helt överraskande en stor utgift så brukar det fixa sig ändå.

Min slutsats: Tillit är bra och utmärkt. Vilket faktiskt inte hindrar att man lägger undan lite buffert i alla fall. Även om just mina föräldrar råkar tycka att det inte är någon sport om man sparar. Mitt eget mål med sparandet är att kunna känna ökad trygghet. Jag är inte så mycket för spänning i tillvaron, om man säger så.

När jag nu kommit till insikt om allt detta i mitt nya vuxna alldeles egna liv, så inser jag hur viktigt det är för mig att spara för att jag ska kunna vara trygg. Tidigare, när jag var yngre, litade jag på att min familj, alltså mina föräldrar och kanske också syskon, skulle finnas där för mig och idka någon form av skadekontroll ifall det strulade till sig i mitt liv. Plötsligt inser jag att de inte alltid kommer att finnas där. Jag måste själv vara mitt eget stöd. I det stödet ingår en sund ekonomi och en buffert att luta sig mot när det blåser.

Så jag sparar! Och det är roligt! Jag började januari 2007 med att lägga undan 2000 kronor varje månad i aktiesparande, men kom av mig helt framåt våren när jag råkade nämna för min mamma att jag börjat spara. Det tyckte hon inte om alls, hon blev rentav lite sur. Hon antydde att vi inte hade råd att spara och vips kändes det som om vi inte hade råd. Jag slutade därför att sätta in mer pengar i sparandet. Det var ju synd, men jag tog i alla fall inte ut sparkapitalet som jag alltid gjort förut, utan lät det stå kvar. Det var åtminstone ett steg i rätt riktning. Istället tog jag helt enkelt nya tag med vårt sparandet vid det här årsskiftet. Och den här gången talar jag inte om något för mamma, haha.

Jag har gått med i Aktiespararna, och det kan jag verkligen rekommendera alla gröngölingar på aktiesparande. Man får massor av stöd och tips. Genom Aktiespararna har jag depå i Aktieinvest där medlemmar kan månadsspara utan att behöva betala depåavgift och dessutom får man rabatt på andra avgifter.

Det bästa med Aktieinvest är att det är enda stället, mig veterligen, där man kan månadsspara småsummor i aktier. De håller ett lager av börsposter i olika aktier och som småsparare kan man alltså köpa små andelar av deras lager. Supersmart! Annars är jag ganska missnöjd med deras webbplats som bara funkar i Internet Explorer och som ofta har små buggar och fel. Inte så förtroendeingivande precis. Hade det inte varit för det avgiftsfria månadssparandet och småhandlandet i aktier så hade jag helt säkert bytt nätmäklare vid det här laget.

Utöver aktiesparandet så lägger vi även undan pengar på ett enkelt e-sparkonto på Swedbank. Det är hyfsad ränta på kontot (just nu 3.60%), men pengarna är ändå direkt tillgängliga som buffert. Aktierna vill jag nämligen inte röra om jag inte är absolut tvungen, så det gäller att ha likvida medel för det där oförutsedda. Aktiesparandet betraktar jag som någon slags svart hål, alltså som ett pensionssparande egentligen. För den dag som vi yngre generationer går i pension räknar jag nämligen inte med någon av oss får en enda krona från staten. Förutom PPM-sparandet då, som faktiskt är personligt och påverkbart.

Min man lägger sig inte i det direkta sparandet utan låter mig sköta businessen åt oss båda. Men han låter meddela att hans placeringstips är att vi köper guld och åkermark samt en mindre arsenal av vapen ifall jorden går under och medeltiden kommer tillbaka. Han är alltså liiite mer pessimistiskt lagd än vad jag är.... ehrm. Vi får väl hoppas att undergången inte är riktigt så nära.



Guld och åkermark har annars rusat som raketer i pris under 2000-talet, så hans investeringstips är inte alls dumt. Spannmålspriserna är så höga nu att bönderna letar med ljus och lykta efter mer odlingsbar jord - äntligen lönar det sig att vara jordbrukare! Men med priser på över 200 000 kronor per hektar (fattar ni så dyrt!) i bördiga områden så är svensk åkermark ingenting som den här familjen kommer att köpa i brådrasket. Och skulle vi någon gång köpa jord så är nog det smartaste att arrendera ut den. Så slipper vi ju sitta där personligen och vakta morötterna med bössa när medeltiden kommer. Mycket mer praktiskt.

Guld är däremot en mer rimlig investering. Särskilt som priserna tycks vara i ständigt stigande över tid. Det ligger definitivt i min långsiktiga sparplan. Tydligen är svenskarna synnerligen dåliga och ovana på att spara i guld medan det är tradition bland exempelvis kineser. Kan det bero på att vi har haft det så tryggt och lyxigt under så lång tid här i Sverige att vi har en övertro till de politiska och ekonomiska systemen?

Mer om sparande och pengar next time. Nu när jag fått allergimedicin känner jag mig nämligen pigg och energisk nog för ett ordentligt städpass! Jippie!