Vi svenskar gnäller en hel del, med rätta, på våra banker och deras avgifter. På di.se finns en artikel om JAK (Jord Arbete Kapital) som är en alldeles särskild sorts bank som jag haft ögonen på i många år och alltid tänkt att om jag en dag behöver låna så vore det kanske bra att sätta in sparkapitalet där. Di.se skriver om JAK som ett alternativ för bolån, men är det verkligen så lyckat om man tänker efter?
Banken bygger, liksom sparbankerna gjorde till att börja med, på kooperationstanken och ägs av medlemmarna som sparar OCH lånar nästan räntefritt! Helt räntefritt är det förstås inte. För det första betalar man en medlemsavgift på 250 kronor per år, så om man enbart sparar får man alltså betala för att spara utan att få någon ränta. För det andra betalar man en avgift på lånade pengar på 1,3%. Man kan ju låtsas att det inte är ränta genom att kalla det något annat. Genom att kalla det något annat är räntan heller inte avdragsgill, misstänker jag? Faktum kvarstår ändå att räntan är otroligt låg.
För att låna i JAK måste man också vara flitig sparare. Först behöver man spara för att få sparpoäng att låna för. När man sedan lånar måste man spara lika mycket som man amorterar (rak amortering i högst 30 år), och det sparandet är bundet tills lånet är betalt. Det är klart att om man ska köpa ett helt hus så blir det ganska mycket i amortering/sparande även om man har en försvarlig summa pengar på sparkontot när lånet är betalt.
Nu till ett par detaljer som di.se inte tar upp: Man måste ta med i beräkningen att sparkapitalet ligger på ett räntefritt konto, vilket gör att värdet urholkas på sikt. Inte bara på grund av räntefriheten utan också genom att du inte har möjlighet att placera pengarna med bättre avkastning. Huset i sig är förstås en bra investering som förhoppningsvis ger en bra värdeökning över tid, men det gör det ju oavsett vilket lån du har på huset.
Den statliga insättningsgarantin gäller även på JAK, men har ju alltid en gräns på 250 000 kronor och det räcker förstås inte långt om man håller på att spara ihop lika mycket pengar som man betalt för sitt hus. Det är en klart ökad risk man tar.
Det finns alltså mycket att ta hänsyn till ifall man funderar på att anlita JAK för sitt bolån. Jag skulle inte tveka att anlita JAK för mindre lån över kortare tid, till exempel för att köpa en bil eller för att bygga om köket, men gäller det större summor hoppas jag att jag kan placera mina sparpengar på ett mer lönsamt sätt. Själva grundidén för lånen är annars utmärkt - att spara lika mycket som man amorterar.
Så för min egen del är jag ambivalent. Jag gillar som sagt den kooperativa tanken och fokuset på sparande, men jag är aningen skeptisk till om upplägget lönar sig när man tar hänsyn till omvärldfaktorer. Och eftersom jag inte behövt ta några lån (förutom studielån) under det senaste decenniet så har det liksom inte blivit av att öppna konto i JAK heller. Därmed är det möjligt att jag diskvalificerar mig som JAK-kund direkt, eftersom jag uppenbarligen inte delar deras ideologi när det gäller pengar. Jag älskar nämligen att få bra avkastning på pengarna och har inga som helst problem med att tjäna pengar på pengar. Men som sagt, jag har spanat in dem i många år nu. Deras modell tilltalar min ekonomiska reptilhjärna på något vis.
Visar inlägg med etikett privatekonomi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett privatekonomi. Visa alla inlägg
lördag 5 juli 2008
måndag 30 juni 2008
Min utmaning för juli: Skafferitömning
Sedan jag började bokföra varenda öre i min kassabok på Buxfer har jag drabbats av vissa ögonöppnare. Som att vår matbudget för juni blev fullkomligt skyskrapehög. Därför har maken och jag nu kommit överens om att i juli försöker vi begränsa fågel- och fiskintaget till helgerna (vi äter sällan nöt- och griskött). Vardagarna får bli mer vegetariska. Det bör spara en del pengar.
Det får bli minimala matinköp i juli.
Dessutom är skafferi och kylskåp fyllda av mat som behöver ätas upp, så i budgetutmaningen ingår att försöka utnyttja så mycket som möjligt av den mat vi redan köpt. Här är några exempel: Bönor, krossade tomater och lök kan bli en god gryta eller sås som vi kan äta till ris eller pasta. Mango chutney och konserverad ananas passar bra att hälla i grönsakswoken. Balsamvinäger och färska salladsgrönsaker är gott och smalt. Blåbärssylt och havregrynsgröt med färsk frukt är ju en supergod och nyttig frukost! Köper vi hem lite billig naturell yoghurt så kan vi äta upp muslin och på så sätt variera frukosten. Vi har en hel låda ekologiska äpplen som behöver ätas upp. Ett äpple och en handfull nötter är ju ett perfekt mellanmål. Makrill i tomatsås på knäckebröd är mer stabilt, till exempel efter träningen. Just nu har vi även ett stort vitkålshuvud samt ett par kålrötter i kylen. Frukt och grönsaker samt färskt bröd fylls på en gång i veckan med leveranser från Ekolådan, så där får vi ordentlig variation.
På det här sättet hoppas vi, kunna äta en smal, nyttig, billig och nästan uteslutande ekologisk kost under kommande veckor. Det som vi har i förråden just nu bör räcka minst en vecka. Även om vi behöver göra nyinköp senare i juli så är ju mat som krossade tomater och bönor väldigt billigt. Det ska bli riktigt intressant att se hur många procent vi kan minska vår matbudget på en månad. Och ifall midjemåtten också minskar någon procent?
Det får bli minimala matinköp i juli.Dessutom är skafferi och kylskåp fyllda av mat som behöver ätas upp, så i budgetutmaningen ingår att försöka utnyttja så mycket som möjligt av den mat vi redan köpt. Här är några exempel: Bönor, krossade tomater och lök kan bli en god gryta eller sås som vi kan äta till ris eller pasta. Mango chutney och konserverad ananas passar bra att hälla i grönsakswoken. Balsamvinäger och färska salladsgrönsaker är gott och smalt. Blåbärssylt och havregrynsgröt med färsk frukt är ju en supergod och nyttig frukost! Köper vi hem lite billig naturell yoghurt så kan vi äta upp muslin och på så sätt variera frukosten. Vi har en hel låda ekologiska äpplen som behöver ätas upp. Ett äpple och en handfull nötter är ju ett perfekt mellanmål. Makrill i tomatsås på knäckebröd är mer stabilt, till exempel efter träningen. Just nu har vi även ett stort vitkålshuvud samt ett par kålrötter i kylen. Frukt och grönsaker samt färskt bröd fylls på en gång i veckan med leveranser från Ekolådan, så där får vi ordentlig variation.
På det här sättet hoppas vi, kunna äta en smal, nyttig, billig och nästan uteslutande ekologisk kost under kommande veckor. Det som vi har i förråden just nu bör räcka minst en vecka. Även om vi behöver göra nyinköp senare i juli så är ju mat som krossade tomater och bönor väldigt billigt. Det ska bli riktigt intressant att se hur många procent vi kan minska vår matbudget på en månad. Och ifall midjemåtten också minskar någon procent?
Existensminimum del 6: Slutsatser
Här kommer sista delen i min granskning av idealbudgeten som banken planerat, och som på 500 kronor när ligger på existensminimum.
Till bankens basbudget kan man addera sådant som sparande, semester, studielån, nöjen, etc. Det kan man nog inte till existensminimum. Lever man så fattigt är det ju förstås inte meningen att man ska spara, ha semester eller ha roligt på något annat vis. Att man inte heller ska kunna betala sina studielån är förstås lite allvarligare, men jag förmodar att fattiga inte anses behöva någon utbildning? Och har man ändå gått på universitetet med studielån innan man blir fattig så är man ju dels van vid att leva under existensminimum redan under studietiden (eftersom studielånen inte hängt med i prisutvecklingen) och dels kan man säkert få nedsättning av återbetalningsbeloppet om man har tur.
Säg att vi skulle ge oss tusan på att leva på existensminimum. Det skulle kräva följande åtgärder. Maken skulle få lida svårt både av medhavd lunchlåda och enformig kost. Husmodern, som till skillnad från maken gärna står ut med samma mat dag ut och dag in samt matlåda, tänker sig ekologisk vitkål som basföda samt nolltolerans för kött och ost - ja i princip en vegankost, faktiskt. Helt okej för mig.
Kläder och skor bytes enbart när de är utom lagning och räddning, och inhandlas företrädesvis på Myrorna. Jodå, man kan skaffa sig en hypertrendig elegant stil i secondhandlådorna genom att leta upp gamla hippa 60-talskläder, särskilt om man är mager och det lär man ju bli av vitkålsdieten, vetja!). Klippning och schampo? Bah! Varför inte löpa linan ut och skaffa dreads på naturlig väg?
Husmodern skulle få hålla i glasögonen under löprundorna (kontaktlinser är för dyrt) och glasögonen bytes enbart när man verkligen inte ser något längre. Utgifterna för huvudvärkstabletterna torde förmodligen stiga i det fallet, men ändå. Gymet är förstås onödigt, även om det är billigast i landet. Vi kan träna gratis utomhus. Dessvärre verkar det som om vi måste behålla kostnaden för tandläkarbesöken. Låter man bli att gå till tandläkaren sparar man visserligen pengar på kort sikt, men på längre sikt kan utgifterna bli fullkomligt gigantiska. Bättre att betala några tusenlappar om året nu än hundratusentals kronor om tio år, eller hur?
Ingen tv, ingen fast telefon. Det skulle kunna gå i nödfall. Försäkringarna däremot, de släpper jag ogärna. Precis som med tandläkarbesöken finns det gränser för hur dumsnål man kan tillåta sig att vara. Studielånen lär väl inte gå att komma undan och det månatliga sparbeloppet hade säkert tredubblats vilket i och för sig låter trevligt, men å andra sidan blev det ingen semester och inga nöjen alls för vår del.
Som ni märker blir jag gnällig bara av tanken. Det hade varit för trist att bara spara och aldrig kosta på sig något kul. Jag tror inte det är meningen att mitt liv ska se ut på det viset. Däremot har de som inte har något val, utan tvingas leva så snålt, min fulla och djupa sympati! Att leva så knapert under en längre tid måste vara nedbrytande mentalt, i alla fall för de flesta.
Även om jag skulle ha svårt att helt frivilligt leva på existensminimum/bankbudget, så innebär det förstås inte att jag inte kan bättra mig alls. Det finns visst områden i våra utgifter som lätt skulle kunna vara snävare. Jag har dock svårt att motivera totalt köpstopp eller att jaga minsta lilla öre. För vissa personer kan säkert själva utgiftsjakten eller köpstoppet fungera som en sporre i sig, lite som en sport. Själv fungerar jag inte på det viset, men jag förespråkar förstås inte heller vettlös shopping av helt onödiga saker till helt onödigt dyra priser. Lagom är nog helt enkelt bäst för min del.
Till bankens basbudget kan man addera sådant som sparande, semester, studielån, nöjen, etc. Det kan man nog inte till existensminimum. Lever man så fattigt är det ju förstås inte meningen att man ska spara, ha semester eller ha roligt på något annat vis. Att man inte heller ska kunna betala sina studielån är förstås lite allvarligare, men jag förmodar att fattiga inte anses behöva någon utbildning? Och har man ändå gått på universitetet med studielån innan man blir fattig så är man ju dels van vid att leva under existensminimum redan under studietiden (eftersom studielånen inte hängt med i prisutvecklingen) och dels kan man säkert få nedsättning av återbetalningsbeloppet om man har tur.
Säg att vi skulle ge oss tusan på att leva på existensminimum. Det skulle kräva följande åtgärder. Maken skulle få lida svårt både av medhavd lunchlåda och enformig kost. Husmodern, som till skillnad från maken gärna står ut med samma mat dag ut och dag in samt matlåda, tänker sig ekologisk vitkål som basföda samt nolltolerans för kött och ost - ja i princip en vegankost, faktiskt. Helt okej för mig.
Kläder och skor bytes enbart när de är utom lagning och räddning, och inhandlas företrädesvis på Myrorna. Jodå, man kan skaffa sig en hypertrendig elegant stil i secondhandlådorna genom att leta upp gamla hippa 60-talskläder, särskilt om man är mager och det lär man ju bli av vitkålsdieten, vetja!). Klippning och schampo? Bah! Varför inte löpa linan ut och skaffa dreads på naturlig väg?
Husmodern skulle få hålla i glasögonen under löprundorna (kontaktlinser är för dyrt) och glasögonen bytes enbart när man verkligen inte ser något längre. Utgifterna för huvudvärkstabletterna torde förmodligen stiga i det fallet, men ändå. Gymet är förstås onödigt, även om det är billigast i landet. Vi kan träna gratis utomhus. Dessvärre verkar det som om vi måste behålla kostnaden för tandläkarbesöken. Låter man bli att gå till tandläkaren sparar man visserligen pengar på kort sikt, men på längre sikt kan utgifterna bli fullkomligt gigantiska. Bättre att betala några tusenlappar om året nu än hundratusentals kronor om tio år, eller hur?
Ingen tv, ingen fast telefon. Det skulle kunna gå i nödfall. Försäkringarna däremot, de släpper jag ogärna. Precis som med tandläkarbesöken finns det gränser för hur dumsnål man kan tillåta sig att vara. Studielånen lär väl inte gå att komma undan och det månatliga sparbeloppet hade säkert tredubblats vilket i och för sig låter trevligt, men å andra sidan blev det ingen semester och inga nöjen alls för vår del.
Som ni märker blir jag gnällig bara av tanken. Det hade varit för trist att bara spara och aldrig kosta på sig något kul. Jag tror inte det är meningen att mitt liv ska se ut på det viset. Däremot har de som inte har något val, utan tvingas leva så snålt, min fulla och djupa sympati! Att leva så knapert under en längre tid måste vara nedbrytande mentalt, i alla fall för de flesta.
Även om jag skulle ha svårt att helt frivilligt leva på existensminimum/bankbudget, så innebär det förstås inte att jag inte kan bättra mig alls. Det finns visst områden i våra utgifter som lätt skulle kunna vara snävare. Jag har dock svårt att motivera totalt köpstopp eller att jaga minsta lilla öre. För vissa personer kan säkert själva utgiftsjakten eller köpstoppet fungera som en sporre i sig, lite som en sport. Själv fungerar jag inte på det viset, men jag förespråkar förstås inte heller vettlös shopping av helt onödiga saker till helt onödigt dyra priser. Lagom är nog helt enkelt bäst för min del.
söndag 29 juni 2008
Existensminimum del 5: Somliga går i trasiga skor?
Kläder och skor ska enligt bankens idealbudget kosta 6000 kronor per person och år. Maken och jag har en nästan dubbelt så stor budget och då shoppar vi ändå mestadels på H&M, Skopunkten och andra lågpriskedjor. Det är inte direkt några Manolo Blahniks som husmodern sticker ner fossingarna i när hon ska till jobbet. Å andra sidan kan även billigare skor se propra ut med rätt skötsel. Träningsskor, promenadskor och underkläder är de enda områden där vi kostar på oss dyrare märken och bättre kvalitet, därav den högre totalsumman i klädbudgeten.
Min ömma moder har inpräntat att det inte går för sig att dyka upp på jobbet och se ut hur som helst. Det behöver inte vara dyrt, men det måste vara helt, rent, välborstat och av så god kvalitet som går att uppbringa för en ringa summa.
Även den som lever på existensminimum kan med benäget bistånd från dagens lågprisbutiker eller second hand-butiker se proper ut även om man kanske inte har möjlighet att köpa lika många ombyten som den som är stadd vid bättre kassa. Man får väl tvätta oftare, helt enkelt. Ingen behöver gå i trasiga kläder och skor - de går att laga! Framför allt finns det ingen anledning att gå omkring i smutsiga och dammiga skor. En liten tub eller svamp med skoputs kostar inte många kronor.
Dessa skodon duger icke på jobbet!
Min ömma moder har inpräntat att det inte går för sig att dyka upp på jobbet och se ut hur som helst. Det behöver inte vara dyrt, men det måste vara helt, rent, välborstat och av så god kvalitet som går att uppbringa för en ringa summa.
Även den som lever på existensminimum kan med benäget bistånd från dagens lågprisbutiker eller second hand-butiker se proper ut även om man kanske inte har möjlighet att köpa lika många ombyten som den som är stadd vid bättre kassa. Man får väl tvätta oftare, helt enkelt. Ingen behöver gå i trasiga kläder och skor - de går att laga! Framför allt finns det ingen anledning att gå omkring i smutsiga och dammiga skor. En liten tub eller svamp med skoputs kostar inte många kronor.
lördag 28 juni 2008
Existensminimum del 4: God och nyttig mat kostar!
Matdelen i idealbudgetarna är det märkligaste av allt. Banken tycker att två personer bör klara sig på cirka 2500 kronor i månaden. Jag gissar att det skulle gå att nå målet om man enbart håller sig till prisdumpad skräpmat och godis? Själva kostar vi på oss ekologisk mat, väl medvetna om att det är en lyx som är få förunnat. Det är en prioritering som vi aktivt valt att göra. Utöver just de ekologiska grönsakerna och frukten så handlar vi billigt på närmaste stormarknad. Priserna där skiljer sig betydligt ifrån de dyrare livsmedelsbutikerna i innerstaden.
Vi äter aldrig gris- eller nötkött, vilket borde sänka våra matkostnader rejält. Å andra sidan äter vi kalkon och fisk, så det kanske inte är någon större prisskillnad? Jag har faktiskt inte jämfört. Summa summarum så går det inte att komma ifrån att vår matbudget är mer än dubbelt så stor som bankens. Även om vi slutade äta ekologiskt har jag svårt att se hur vi skulle kunna komma ner till 2500 kronor per månad i matkostnad.
Matpriserna har nu stigit under en tid och man tror tydligen att prisökningen kommer att bestå. Det gör det förstås ännu mer omöjligt att komma ner till idealmatbudgetens belopp.
Vi äter aldrig gris- eller nötkött, vilket borde sänka våra matkostnader rejält. Å andra sidan äter vi kalkon och fisk, så det kanske inte är någon större prisskillnad? Jag har faktiskt inte jämfört. Summa summarum så går det inte att komma ifrån att vår matbudget är mer än dubbelt så stor som bankens. Även om vi slutade äta ekologiskt har jag svårt att se hur vi skulle kunna komma ner till 2500 kronor per månad i matkostnad.
Matpriserna har nu stigit under en tid och man tror tydligen att prisökningen kommer att bestå. Det gör det förstås ännu mer omöjligt att komma ner till idealmatbudgetens belopp.
fredag 27 juni 2008
Existensminimum del 3: Man måste vara frisk för att ha råd att leva fattigt.
Här fortsätter nu min granskning av och funderingar kring bankens idealbudget för hushållet, som bara ligger 500 kronor över existensminimum om man räknar bort bilkostnader.
Friskvård: Hur två personer ska klara sig med knappt 300 kronor per månad för sport och fritid är mer jag begriper. Maken och jag går på Sveriges billigaste gym men det kostar ändå 400 kronor i månaden för två kort. Går man på Friskis och Svettis är kostnaden större än så. Jag antar att man även ska räkna in kostnader för exempelvis löparskor i beloppet? De måtte skämta! Med tanke på hur viktig daglig motion är för hälsan och för ett långt aktivt liv, så tycker jag nog att vi svenskar är värda en något mer generös budget för idrottsaktiviteter? Motion är faktiskt också en sorts "pensionsförsäkring".
Hygien och hälsovård är ett annat skojigt kapitel. Banken räknar med 900 kronor i månaden. Bara våra halvårsvisa profylaktiska besök hos tandhygienist och tandläkare tar hälften av det beloppet! Den kostnaden kommer att öka från 1 juli då man enbart får bidrag med 150 kronor per år och person för tandvård upp till 3000 kronor. Många tror att tandvårdsreformen innebär billigare tandvård, eftersom den framställts på det viset av politikerna och i media, men för den absoluta majoriteten av svenskar innebär reformen tvärtom ökade priser hos tandläkaren. Även vid dyrare ingrepp är det enbart vissa typer av ingrepp som ersätts. Därför är det viktigt att även fortsättningsvis lägga undan pengar för framtida tandvårdskostnader.
Lägg därefter till en närsynt och tilltagande astigmatisk husmoder och hennes tillika närsynte make som med jämna mellanrum (vart 4:e eller 5:e år) kräver glasögon i minst 5000-kronorsklassen. Husmodern använder också kontaktlinser vid sportutövning. Då blir det bara på sin höjd 1000 eller 2000 kronor kvar av årsbudgetbeloppet för vår del, beroende på hur ofta kontaktlinserna används. Dessa slantar ska räcka till enstaka läkar- och sjukgymnastbesök, huvudvärkstabletter, ev. medicin, tandborstar, schampo, tamponger, toapapper, husmoderns billiga Nivea ansiktscreme, etc. etc. Det blir svårt.
Räknar man bort tandvård och synkorrigering helt och hållet så kan dock 900 kronor i månaden räcka till, förutsatt att man har hälsan, alternativt kan utnyttja högkostnadsskyddet för läkarvård och medicin. Slutsatsen blir alltså att man måste vara väldigt frisk och ha god syn och urstarka tänder om man ska ha råd att vara fattig. Använd tandtråd varje dag!
Friskvård: Hur två personer ska klara sig med knappt 300 kronor per månad för sport och fritid är mer jag begriper. Maken och jag går på Sveriges billigaste gym men det kostar ändå 400 kronor i månaden för två kort. Går man på Friskis och Svettis är kostnaden större än så. Jag antar att man även ska räkna in kostnader för exempelvis löparskor i beloppet? De måtte skämta! Med tanke på hur viktig daglig motion är för hälsan och för ett långt aktivt liv, så tycker jag nog att vi svenskar är värda en något mer generös budget för idrottsaktiviteter? Motion är faktiskt också en sorts "pensionsförsäkring".
Hygien och hälsovård är ett annat skojigt kapitel. Banken räknar med 900 kronor i månaden. Bara våra halvårsvisa profylaktiska besök hos tandhygienist och tandläkare tar hälften av det beloppet! Den kostnaden kommer att öka från 1 juli då man enbart får bidrag med 150 kronor per år och person för tandvård upp till 3000 kronor. Många tror att tandvårdsreformen innebär billigare tandvård, eftersom den framställts på det viset av politikerna och i media, men för den absoluta majoriteten av svenskar innebär reformen tvärtom ökade priser hos tandläkaren. Även vid dyrare ingrepp är det enbart vissa typer av ingrepp som ersätts. Därför är det viktigt att även fortsättningsvis lägga undan pengar för framtida tandvårdskostnader.
Lägg därefter till en närsynt och tilltagande astigmatisk husmoder och hennes tillika närsynte make som med jämna mellanrum (vart 4:e eller 5:e år) kräver glasögon i minst 5000-kronorsklassen. Husmodern använder också kontaktlinser vid sportutövning. Då blir det bara på sin höjd 1000 eller 2000 kronor kvar av årsbudgetbeloppet för vår del, beroende på hur ofta kontaktlinserna används. Dessa slantar ska räcka till enstaka läkar- och sjukgymnastbesök, huvudvärkstabletter, ev. medicin, tandborstar, schampo, tamponger, toapapper, husmoderns billiga Nivea ansiktscreme, etc. etc. Det blir svårt.
Räknar man bort tandvård och synkorrigering helt och hållet så kan dock 900 kronor i månaden räcka till, förutsatt att man har hälsan, alternativt kan utnyttja högkostnadsskyddet för läkarvård och medicin. Slutsatsen blir alltså att man måste vara väldigt frisk och ha god syn och urstarka tänder om man ska ha råd att vara fattig. Använd tandtråd varje dag!
torsdag 26 juni 2008
Existensminimum del 2: Snålt med försäkringsutrymme i idealbudgeten!
Efter ett antal koppar starkt kaffe har nu denna husmoder börjat hämta sig från den estniska demokratichocken i EU, och vi kan återgå till dagordningen på bloggen. Som utlovat fortsätter här serien kring den ideala hushållsbudgeten.
Det första jag reagerade på när jag jämförde vår egen budget med bankens idealbudget var att
beloppet för försäkringar är ganska snålt tilltaget. Banken räknar endast med olycksfalls- och hemförsäkringar, och de har satt ett belopp på sammanlagt 230 kronor i månaden för dessa försäkringstyper. Det räcker faktiskt nästan för oss som har marknadens billigaste gruppförsäkringar på dessa områden. Sedan måste man ju ha a-kassa och inkomstförsäkring också, och här räknar banken på 1120 kronor, vilket kanske är realistiskt? Men med tanke på att existensminimum ligger 500 kronor lägre än bankbudgeten, så är risken att människor som tvingas leva på existensminimum inte anser sig ha råd med vare sig olycksfallsförsäkringar eller a-kasseavgifter. Skulle något hända blir dessa fattiga således ännu fattigare!
Det finns försäkringar som banken inte räknat med alls. Genom jobbet har man ju ofta grupplivförsäkringar som kan (och bör!) utökas så mycket det går. Vi har dessutom extra grupplivförsäkringar genom vårt försäkringsbolag. Totalt betalar vi cirka 2000 kronor per månad bara i försäkringar, vilket alltså är 650 kronor mer än vad banken räknat med. Då räknar vi inte in husdjursförsäkringarna, och inte heller de sjukvårdsförsäkringar vi står i begrepp att skaffa. Och vi har inte ens nämnt pensionsförsäkringar - många sparar ju i sådana.
Jag tycker det är en smula naivt att ha så låga typbelopp på försäkringssidan. I Sverige idag måste alla medborgare ta större privat ansvar för ekonomin vid oförutsedda händelser och se till att vara försäkrade för alla eventualiteter. Social- och vårdförsäkringarna får allt snävare, ibland näst intill omänskliga, villkor och de plockas i vissa fall bort helt och hållet. Vi kan inte längre räkna med att våra skattepengar ska fungera som försäkring, i alla fall inte individuellt. Då blir det särskilt viktigt att summor för a-kassa, grupplivförsäkringar, etc. finns inräknade i beloppet för existensminimum! Varken samhället eller den enskilde tjänar ju på att de fattiga blir ännu fattigare.
Det första jag reagerade på när jag jämförde vår egen budget med bankens idealbudget var att
beloppet för försäkringar är ganska snålt tilltaget. Banken räknar endast med olycksfalls- och hemförsäkringar, och de har satt ett belopp på sammanlagt 230 kronor i månaden för dessa försäkringstyper. Det räcker faktiskt nästan för oss som har marknadens billigaste gruppförsäkringar på dessa områden. Sedan måste man ju ha a-kassa och inkomstförsäkring också, och här räknar banken på 1120 kronor, vilket kanske är realistiskt? Men med tanke på att existensminimum ligger 500 kronor lägre än bankbudgeten, så är risken att människor som tvingas leva på existensminimum inte anser sig ha råd med vare sig olycksfallsförsäkringar eller a-kasseavgifter. Skulle något hända blir dessa fattiga således ännu fattigare!
Det finns försäkringar som banken inte räknat med alls. Genom jobbet har man ju ofta grupplivförsäkringar som kan (och bör!) utökas så mycket det går. Vi har dessutom extra grupplivförsäkringar genom vårt försäkringsbolag. Totalt betalar vi cirka 2000 kronor per månad bara i försäkringar, vilket alltså är 650 kronor mer än vad banken räknat med. Då räknar vi inte in husdjursförsäkringarna, och inte heller de sjukvårdsförsäkringar vi står i begrepp att skaffa. Och vi har inte ens nämnt pensionsförsäkringar - många sparar ju i sådana.
Jag tycker det är en smula naivt att ha så låga typbelopp på försäkringssidan. I Sverige idag måste alla medborgare ta större privat ansvar för ekonomin vid oförutsedda händelser och se till att vara försäkrade för alla eventualiteter. Social- och vårdförsäkringarna får allt snävare, ibland näst intill omänskliga, villkor och de plockas i vissa fall bort helt och hållet. Vi kan inte längre räkna med att våra skattepengar ska fungera som försäkring, i alla fall inte individuellt. Då blir det särskilt viktigt att summor för a-kassa, grupplivförsäkringar, etc. finns inräknade i beloppet för existensminimum! Varken samhället eller den enskilde tjänar ju på att de fattiga blir ännu fattigare.
onsdag 25 juni 2008
Existensminimum del 1: Vem kan leva på idealbudget?
Nu har jag fört noggrann kassabok på Buxfer under ett par månader. Då och då snubblar man över mallar för hushållsekonomi, antingen det är existensminimum eller bankernas typexempel. Jag har alltid undrat vem sjutton som kan leva med så minimala utgifter? Två vuxna ska kunna leva på knappt 7000 kronor i månaden enligt existensminimum, men jag vet inte hur de räknat mer i detalj på det. Enligt vår bank ska man kunna leva på drygt 10000 kronor i månaden, och där finns det mer detaljerat beskrivet. I deras budget ingår bilkostnader på 2600 kronor så om man räknar bort bil så är, intressant nog, bankens basbudget ungefärligen det samma som existensminimum, fast banken är faktiskt en hel femhundring mer generös.
Hur som helst har jag inte kunnat motstå att jämföra vår egen budget, samt kassaboken jag fört, med de här typmallarna. Att vår egen budget är betydligt större än idealet, det har jag ju insett långt innan jag ens började föra kassabok. Går det att leva sådär billigt? Bör vi satsa på att få ner utgifterna till ett minimum?
Eftersom vi bor och jobbar i storstan kan vi unna oss lyxen att inte ha någon bil, men andra människor som bor illa till har kanske svårare att avstå. Jag har förstått att just bilar är liksom ett svart hål i hushållsekonomin. Jag och maken har bestämt att unna oss taxi eller hyrbil i de få fall vi inte kan ta oss fram utan motorfordon. Årskostnaden för detta är bara en liten bråkdel av vad det skulle kostat oss att ha bil. Vi har flera vänner som gått med i en bilpool, det vill säga att man delar bil och därmed alla kostnader med flera andra personer. Ursmart!
Tv och telefon får kosta 450 kronor enligt bankens idealbudget. Det kan nog gå, ifall man enbart har varsin billig mobiltelefon med kontantkort och om man håller sig till basutbudet på tv. Förutsatt att man betalar tv-licensen, förstås. Och det gör man ju plikttroget, till skillnad från politikerna. Vi har även fast telefon som kostar cirka 300 kronor i månaden. Jag har funderat på att ta bort den, men å andra sidan har vi många släktingar och vänner som bor utomlands, och det är betydligt billigare att ringa dem via fast telefoni. Å tredje sidan skulle man förstås kunna Skypa dem alldeles gratis via datorn...
För att inte det här inlägget ska sätta någon sorts längdrekord i bloggosfären så har jag delat upp det i flera delar. Spännande fortsättning följer således imorgon! Då ska jag titta på vilket försäkringsutrymme som idealbudgeten medger.
Hur som helst har jag inte kunnat motstå att jämföra vår egen budget, samt kassaboken jag fört, med de här typmallarna. Att vår egen budget är betydligt större än idealet, det har jag ju insett långt innan jag ens började föra kassabok. Går det att leva sådär billigt? Bör vi satsa på att få ner utgifterna till ett minimum?
Eftersom vi bor och jobbar i storstan kan vi unna oss lyxen att inte ha någon bil, men andra människor som bor illa till har kanske svårare att avstå. Jag har förstått att just bilar är liksom ett svart hål i hushållsekonomin. Jag och maken har bestämt att unna oss taxi eller hyrbil i de få fall vi inte kan ta oss fram utan motorfordon. Årskostnaden för detta är bara en liten bråkdel av vad det skulle kostat oss att ha bil. Vi har flera vänner som gått med i en bilpool, det vill säga att man delar bil och därmed alla kostnader med flera andra personer. Ursmart!
Tv och telefon får kosta 450 kronor enligt bankens idealbudget. Det kan nog gå, ifall man enbart har varsin billig mobiltelefon med kontantkort och om man håller sig till basutbudet på tv. Förutsatt att man betalar tv-licensen, förstås. Och det gör man ju plikttroget, till skillnad från politikerna. Vi har även fast telefon som kostar cirka 300 kronor i månaden. Jag har funderat på att ta bort den, men å andra sidan har vi många släktingar och vänner som bor utomlands, och det är betydligt billigare att ringa dem via fast telefoni. Å tredje sidan skulle man förstås kunna Skypa dem alldeles gratis via datorn...
För att inte det här inlägget ska sätta någon sorts längdrekord i bloggosfären så har jag delat upp det i flera delar. Spännande fortsättning följer således imorgon! Då ska jag titta på vilket försäkringsutrymme som idealbudgeten medger.
onsdag 11 juni 2008
Aktieindexobligationer istället för sparkonto?
Jag har ju lagt upp en likvid och lättåtkomlig buffert åt familjen. Just nu står den på ett e-sparkonto som ger 3.60% ränta. Inte dåligt, men inte så jättebra avkastning heller, förstås. Målet med sparandet är att på kortare sikt få ihop tre månadslöner och på längre sikt en hel årslön netto. Det vill säga minsta möjliga summa pengar som vi nödvändigtvis måste ha för att betala räkningarna och därefter leva på havregrynsgröt. En minimilön, alltså.
Det skulle vara en trygghet för oss ifall någon blir arbetslös eller långtidssjuk och inte får ut full ersättning för lönen eller tvingas bråka med Försäkringskassa/A-kassa som håller inne med ersättning. Situationer som är ganska vanliga nuförtiden, och som vi själva och flera av våra vänner har personliga erfarenheter av.
En buffert handlar ju om relativt kortsiktiga pengar, eftersom de ska finnas tillgängliga för oförutsedda utgifter. Därför kommer mer långsiktiga placeringar som aktier och fonder absolut inte på fråga eftersom man riskerar att göra trista förluster bara för att man måste sälja snabbt. Aktiesparandet ser jag mer som pensionssparande. Jag har ändå funderat på alternativ till bankboken. Det är ju så att när kontantbufferten har växt, säg till en månadslön, så känns det ju lite korkat att låta så mycket pengar bara stå stilla på sparkontot. Allt utöver den här månadslönen kan man tänka sig att binda upp på lite längre tid. Jag funderade först på premieobligationer, men för att vara garanterad en minimiränta/vinst måste man sätta in minst 50 000 kronor och det har jag inte just nu. Då dök alternativet aktieindexobligationer upp. Där räcker det oftast med en minsta insats på 5 000 kronor, man binder pengarna 1-5 år och man är garanterad mot förlust. Pengarna är alltså säkra, men man har chans till god avkastning.
En annan kul sak med aktieindexobligationer är att man kan investera i lite mer spännande marknader och branscher där man kanske inte skulle våga satsa på en enskild aktie. Så på det hela taget tycker jag att sparformen verkar vara attraktiv. Jag har googlat och läst en del och har väl inte direkt sett några negativa tongångar. Visst blir avkastningen förmodligen högre om man satsar lite långsiktigare i aktier och fonder, men nu var det ju precis det jag ville undvika. Och visst är det så att instituten som ställer ut dessa obligationer tjänar en slant på modellen, och avgifterna kostar lite grann, men här handlar det ju ändå om våra buffertpengar som jag inte vill riskera!
Här har jag exempelvis hittat en bra magisteruppsats om aktieindexobligationer, skriven av två studenter vid Stockholms Universitet år 2005. Ur sammanfattningen: "Är man beredd att betala för den begränsande förlustrisken kan aktieindexobligationer vara ett bra investeringsalternativ, i synnerhet för investerare som inte aktivt följer marknaden. Vid en jämförelse mellan fem utestående aktieindexobligationer och direkta investeringar i index, visade studien att aktieindexobligationerna korrelerade väl med index och i förhållande till dess risk gav en rimlig avkastning. Aktieindexobligationer kan således fungera väl som komplement i en väldiversifierad portfölj."
Jamen, det låter väl ändå som ett hyfsat alternativ till sparkontot? Eller vad tycker ni?
Det skulle vara en trygghet för oss ifall någon blir arbetslös eller långtidssjuk och inte får ut full ersättning för lönen eller tvingas bråka med Försäkringskassa/A-kassa som håller inne med ersättning. Situationer som är ganska vanliga nuförtiden, och som vi själva och flera av våra vänner har personliga erfarenheter av.
En buffert handlar ju om relativt kortsiktiga pengar, eftersom de ska finnas tillgängliga för oförutsedda utgifter. Därför kommer mer långsiktiga placeringar som aktier och fonder absolut inte på fråga eftersom man riskerar att göra trista förluster bara för att man måste sälja snabbt. Aktiesparandet ser jag mer som pensionssparande. Jag har ändå funderat på alternativ till bankboken. Det är ju så att när kontantbufferten har växt, säg till en månadslön, så känns det ju lite korkat att låta så mycket pengar bara stå stilla på sparkontot. Allt utöver den här månadslönen kan man tänka sig att binda upp på lite längre tid. Jag funderade först på premieobligationer, men för att vara garanterad en minimiränta/vinst måste man sätta in minst 50 000 kronor och det har jag inte just nu. Då dök alternativet aktieindexobligationer upp. Där räcker det oftast med en minsta insats på 5 000 kronor, man binder pengarna 1-5 år och man är garanterad mot förlust. Pengarna är alltså säkra, men man har chans till god avkastning.
En annan kul sak med aktieindexobligationer är att man kan investera i lite mer spännande marknader och branscher där man kanske inte skulle våga satsa på en enskild aktie. Så på det hela taget tycker jag att sparformen verkar vara attraktiv. Jag har googlat och läst en del och har väl inte direkt sett några negativa tongångar. Visst blir avkastningen förmodligen högre om man satsar lite långsiktigare i aktier och fonder, men nu var det ju precis det jag ville undvika. Och visst är det så att instituten som ställer ut dessa obligationer tjänar en slant på modellen, och avgifterna kostar lite grann, men här handlar det ju ändå om våra buffertpengar som jag inte vill riskera!
Här har jag exempelvis hittat en bra magisteruppsats om aktieindexobligationer, skriven av två studenter vid Stockholms Universitet år 2005. Ur sammanfattningen: "Är man beredd att betala för den begränsande förlustrisken kan aktieindexobligationer vara ett bra investeringsalternativ, i synnerhet för investerare som inte aktivt följer marknaden. Vid en jämförelse mellan fem utestående aktieindexobligationer och direkta investeringar i index, visade studien att aktieindexobligationerna korrelerade väl med index och i förhållande till dess risk gav en rimlig avkastning. Aktieindexobligationer kan således fungera väl som komplement i en väldiversifierad portfölj."
Jamen, det låter väl ändå som ett hyfsat alternativ till sparkontot? Eller vad tycker ni?
söndag 8 juni 2008
En spann kallt vatten
Uff! Min shoppinglusta på börsen fick sig en rejäl avkylning idag, tack vare bloggen Vägen ut ur ekorrhjulet som i helgens inlägg länkade till en artikelserie av Gyllenram/Ugrinas om vikten att upprätta en handlingsplan för sina investeringar. Men vänta nu här, tänkte jag efter att ha läst, har jag den minsta lilla riktning på mitt sparande? Näpp. Har jag en susning om vad jag pysslar med över huvud taget? Nix. Denna insikt hade effekten att det var som om någon kastat en spann med kallt vatten över mig. Ouch! Ska nog låta pengarna stå på sparkontot och ticka 3,60% ränta tills jag får lite mer kompetens att välja vad jag ska investera i. Jag ska genast börja fila på min handlingsplan.
När jag hämtat mig från kylchocken och plockat bort isbitarna ur tröjan såg jag att Markus i Ekorrhjulet även länkade till en webbsida för Avanza-dagen där man kan se och lyssna på de olika talarna. Vilken tur! Det verkar ha varit ett toppenevenemang. Verkligen kul att kunna ta del av alla kloka ord så här i efterhand.
När jag hämtat mig från kylchocken och plockat bort isbitarna ur tröjan såg jag att Markus i Ekorrhjulet även länkade till en webbsida för Avanza-dagen där man kan se och lyssna på de olika talarna. Vilken tur! Det verkar ha varit ett toppenevenemang. Verkligen kul att kunna ta del av alla kloka ord så här i efterhand.
lördag 7 juni 2008
Hamster style!
Den som är lika galen som jag är i små obskyra amerikanska filmer, och därmed har sett Orgazmo av Trey Parker (som senare gjorde South Park), vet vad rubriken refererar till. I denna underbart crazy film om en missionerande mormon som av en ödets nyck blir porrfilmsuperhjälten Orgazmo, nämns "Hamster style" som en kung fu-riktning.
Jag känner mig lite som en stolt hamster idag när jag plötsligt insåg att vi har så mycket som en och halv månadslön sparat. Redan. Och då har vi knappt börjat spara än. Visserligen kommer lite av pengarna att gå åt till semestern, men ändå.
Mitt mål är att kortsiktigt få ihop 3 månadslöner och på längre sikt ha 12 månadslöner sparade. Det är förstås inte "riktiga" månadslöner vi pratar om här, utan en sorts "minilön" vars summa ska täcka våra räkningar samt ett synnerligen frugalt leverne med bara det allra nödvändigaste. En "minilön" i vårt fall är cirka 2/3 av vår "riktiga" lön. Om ni förstår.
Jag sparar främst för att känna mig trygg. Om någon av oss blir arbetslös eller sjukskriven vill jag inte behöva oroa mig för att inte kunna betala hyra eller räkningar. I ett sådant läge har man säkert nog med helt andra bekymmer. Det ska finnas ett ekonomiskt backup-system för oss ifall huvudsystemet går ner, för att använda IT-metaforer. Själva sparandet (vägen till målet) betraktar jag som lite av en "sport". Jag har under de senaste månaderna upptäckt att det är kul att se hur mycket man samla till sitt sparande varje månad, och det är jättespännande att se hur fort man sedan kan få kapitalet att växa. Men det stora slutmålet som hägrar där framme är definitivt Trygghet.
Jag undrar om det är drivkraften även för hamsterns samlande av mat? Förmodligen. Så då är jag väl en hamster då. :)
PS! För alla digitala hamsterälskare där ute: The Original Hampsterdance! Minns ni? :)
Kung Fu Hamster In Action!
Jag känner mig lite som en stolt hamster idag när jag plötsligt insåg att vi har så mycket som en och halv månadslön sparat. Redan. Och då har vi knappt börjat spara än. Visserligen kommer lite av pengarna att gå åt till semestern, men ändå.
Mitt mål är att kortsiktigt få ihop 3 månadslöner och på längre sikt ha 12 månadslöner sparade. Det är förstås inte "riktiga" månadslöner vi pratar om här, utan en sorts "minilön" vars summa ska täcka våra räkningar samt ett synnerligen frugalt leverne med bara det allra nödvändigaste. En "minilön" i vårt fall är cirka 2/3 av vår "riktiga" lön. Om ni förstår.
Jag sparar främst för att känna mig trygg. Om någon av oss blir arbetslös eller sjukskriven vill jag inte behöva oroa mig för att inte kunna betala hyra eller räkningar. I ett sådant läge har man säkert nog med helt andra bekymmer. Det ska finnas ett ekonomiskt backup-system för oss ifall huvudsystemet går ner, för att använda IT-metaforer. Själva sparandet (vägen till målet) betraktar jag som lite av en "sport". Jag har under de senaste månaderna upptäckt att det är kul att se hur mycket man samla till sitt sparande varje månad, och det är jättespännande att se hur fort man sedan kan få kapitalet att växa. Men det stora slutmålet som hägrar där framme är definitivt Trygghet.
Jag undrar om det är drivkraften även för hamsterns samlande av mat? Förmodligen. Så då är jag väl en hamster då. :)
PS! För alla digitala hamsterälskare där ute: The Original Hampsterdance! Minns ni? :)
torsdag 5 juni 2008
Utan skyddsnät på gränsen till hemlös. Vem äger DIN bostad?
En sak jag reagerade på när jag såg dokumentären In Debt We Trust var inslaget där en man påpekar att man förr hade möjlighet att köpa ett hem och amortera av skulden på 20-25 år. Efter denna tid ägde man alltså sitt hem helt och hållet. Idag är priserna på många orter sådana att det inte finns skuggan av en chans för en vanlig löntagare att betala av hela skulden på sitt bostadslån. Så i själva verket äger man inte sin egen bostad, och många brukar också lite skämtsamt säga att det är "banken som äger huset". Sant!
Och om det är låneinstitutet som äger huset, vad händer vid en kris? Om fastighetspriserna sjunker som en sten? Om räntan skjuter iväg till onämnbara höjder så att du inte längre har råd med månadsbetalningarna? Kanske i samband med en allmän recession med högre arbetslöshet så att du blir av med jobbet? Om till och med, som nu i USA, ditt låneinstitut säljer vidare lånet till någon annan institution? Har du ditt hem kvar då?
En liknande situation inträffade vid skiftet mellan 1980- och 1990-tal, om ni minns? Jag minns. Och lär inte glömma det i första taget. Jag hade nämligen just köpt en dyr bostadsrätt med ett lån med rörlig ränta och eftersom jag var ung och oerfaren hade jag inget backupsystem på den affären, inga sparpengar eller ens den minsta buffert. När räntan gick upp med sisådär 500% och jag dessutom blev av med jobbet, och inte hade försäkring för det heller, så var loppet kört. Låneinstitutet skulle ju ha in sina räntor i vilket fall som helst. Det hela slutade med att jag hals över huvud fick sälja bostadsrätten med en förlust som bestod av lån som jag fick betala av i flera år framöver. Turligt nog kunde jag , genom mäklarkontakten, få tag på en hyresrätt. Annars hade jag blivit hemlös! Det var en riktigt hård erfarenhet.
Det senaste året har jag funderat på ifall jag kanske skulle vilja köpa bostadsrätt igen. Tankarna föddes när jag läste en insändare i lokaltidningen. En bitter pensionär beklagade sig över att hon inte ens ägde så mycket som handtaget till sin hyresrätt, medan vännerna som köpt lägenhet på 1970-talet nu hade betalat av sina lån och kunde belåna hur mycket som helst på sina bostadsrätter för att göra långresor, köpa in sig i lyxiga äldreboenden, etc. Jag tänker som så att ifall jag och maken får högre löner i en inte alltför avlägsen framtid, så att vi med god marginal har råd med en sådan investering så vore det kanske en idé? Jag känner mig långt bättre förberedd med såväl sparande som försäkringsskydd, och skulle knappast försätta mig i samma situation som för 15 år sedan.
Men ändå. Den där dokumentären fick mig att tänka efter. Är det vettigt att sätta sig med en skuld som man inte under sin livstid kommer att kunna betala av? Visst har man chans att tjäna miljontals kronor på lång sikt, genom den ständigt uppåtgående priskurvan på bostäder. Men kan man vara säker på att prisutvecklingen kommer att se ut på det sättet även i framtiden? Tänk om den inte gör det och allt man har är en upp över taknocken skuldsatt bostad? Som banken kan tvinga till försäljning om det blir kris? Pensionären med insändaren hade ju vänner som köpt sina bostadsrätter till priser som vi idag bara kan fantisera om, och det var också summor som ju faktiskt var möjliga att helt betala av under en livstid! Läget är väldigt annorlunda nu.
Jag kom fram till att jag för tillfället faktiskt är nöjd med att bo i en hyfsat billig hyresrätt och investera mina pengar i andra placeringsformer än bostaden. Skulle vi få marknadshyror som ligger i fas med kostnaden för bostadsrätter, inklusive räntekostnader för en sådan, så kommer ju saken i ett något annat läge. I så fall skulle jag förstås vara beredd att ta risken med att bo i bostadsrätt och skänka pengarna till banken istället för till hyresvärden. Ett sådant scenario känns ändå ganska otroligt. Visst kommer hyrorna så småningom att marknadsanpassas men kanske ändå inte till sådana utopiska nivåer?
Och om det är låneinstitutet som äger huset, vad händer vid en kris? Om fastighetspriserna sjunker som en sten? Om räntan skjuter iväg till onämnbara höjder så att du inte längre har råd med månadsbetalningarna? Kanske i samband med en allmän recession med högre arbetslöshet så att du blir av med jobbet? Om till och med, som nu i USA, ditt låneinstitut säljer vidare lånet till någon annan institution? Har du ditt hem kvar då?
En liknande situation inträffade vid skiftet mellan 1980- och 1990-tal, om ni minns? Jag minns. Och lär inte glömma det i första taget. Jag hade nämligen just köpt en dyr bostadsrätt med ett lån med rörlig ränta och eftersom jag var ung och oerfaren hade jag inget backupsystem på den affären, inga sparpengar eller ens den minsta buffert. När räntan gick upp med sisådär 500% och jag dessutom blev av med jobbet, och inte hade försäkring för det heller, så var loppet kört. Låneinstitutet skulle ju ha in sina räntor i vilket fall som helst. Det hela slutade med att jag hals över huvud fick sälja bostadsrätten med en förlust som bestod av lån som jag fick betala av i flera år framöver. Turligt nog kunde jag , genom mäklarkontakten, få tag på en hyresrätt. Annars hade jag blivit hemlös! Det var en riktigt hård erfarenhet.
Det senaste året har jag funderat på ifall jag kanske skulle vilja köpa bostadsrätt igen. Tankarna föddes när jag läste en insändare i lokaltidningen. En bitter pensionär beklagade sig över att hon inte ens ägde så mycket som handtaget till sin hyresrätt, medan vännerna som köpt lägenhet på 1970-talet nu hade betalat av sina lån och kunde belåna hur mycket som helst på sina bostadsrätter för att göra långresor, köpa in sig i lyxiga äldreboenden, etc. Jag tänker som så att ifall jag och maken får högre löner i en inte alltför avlägsen framtid, så att vi med god marginal har råd med en sådan investering så vore det kanske en idé? Jag känner mig långt bättre förberedd med såväl sparande som försäkringsskydd, och skulle knappast försätta mig i samma situation som för 15 år sedan.
Men ändå. Den där dokumentären fick mig att tänka efter. Är det vettigt att sätta sig med en skuld som man inte under sin livstid kommer att kunna betala av? Visst har man chans att tjäna miljontals kronor på lång sikt, genom den ständigt uppåtgående priskurvan på bostäder. Men kan man vara säker på att prisutvecklingen kommer att se ut på det sättet även i framtiden? Tänk om den inte gör det och allt man har är en upp över taknocken skuldsatt bostad? Som banken kan tvinga till försäljning om det blir kris? Pensionären med insändaren hade ju vänner som köpt sina bostadsrätter till priser som vi idag bara kan fantisera om, och det var också summor som ju faktiskt var möjliga att helt betala av under en livstid! Läget är väldigt annorlunda nu.
Jag kom fram till att jag för tillfället faktiskt är nöjd med att bo i en hyfsat billig hyresrätt och investera mina pengar i andra placeringsformer än bostaden. Skulle vi få marknadshyror som ligger i fas med kostnaden för bostadsrätter, inklusive räntekostnader för en sådan, så kommer ju saken i ett något annat läge. I så fall skulle jag förstås vara beredd att ta risken med att bo i bostadsrätt och skänka pengarna till banken istället för till hyresvärden. Ett sådant scenario känns ändå ganska otroligt. Visst kommer hyrorna så småningom att marknadsanpassas men kanske ändå inte till sådana utopiska nivåer?
lördag 31 maj 2008
Ka-ching! Min kreditkorts-historia.
Häromdagen läste jag i Dagens Industri att svenskarnas kreditskuld är större än någonsin. Mycket är givetvis bolån, men en hel del är också konsumentkrediter. Jag tror att alla som är födda på 1940-talet och framåt är uppväxta med att det är ganska okej att låna, särskilt till bostad, bil, köksinredning och andra kapitalvaror. De yngre generationerna tycker även det är okej att låna till elektronik, märkeskläder och annat roligt som man i ärlighetens namn egentligen inte behöver. Ren konsumtion alltså. De äldre generationerna fick tvärtemot lära sig att lån var fel och att man måste spara innan man kunde konsumera. Mycket har hänt på några få decennier.
För egen del har jag kreditkort, men använder dem numera som betalkort så att man slipper betala några räntor och avgifter. Jag tycker det är bekvämt ibland, som exempelvis när man måste göra ett oväntat större inköp och kanske inte har tillräckligt med lönepengar kvar. Visst skulle jag istället kunna ta av mina sparade buffertpengar för oväntade utgifter, men på något vis bär det mig emot rent mentalt att ta av sparpengarna. Då är det liksom enklare att vispa fram kreditkortet och betala kalaset nästa lön istället. Det kostar ju inget, så länge man vet att man kan betala hela beloppet vid nästa lön. Jag tycker det här är en knepig fråga. Vad tycker ni? Är jag för mentalt bunden vid mina kreditkort? Borde jag klippa dem?
Det roliga är förresten att jag får höjd kredit hela tiden. Kortföretagen är tydligen skitsura för att de inte tjänar några pengar på mig så de skickar på mig mer och mer kredit, haha. Det har de inte mycket för.
Annat var det i mitt slarviga förflutna. Faktum är att jag förköpte mig på kreditkort de första åren jag bodde hemifrån. Det var på 1980-talet och banker och företag slängde kreditkort och lån efter alla. Det var helt sjukt. Som korkad gröngöling med egen ekonomi och egen bostad försökte man ju leva upp till alla samhällets förväntningar om ett vackert hem och märkeskläder och dyra ansiktscremer och långresor. Så man tackade och tog emot så fort någon erbjöd kredit. Jösses! Jag och min dåvarande pojkvän lyckades till slut betala av de där korten och lånen vi tagit, men det var seeeegt. Vi klippte alla kort utom det som var knutet till bankkontot och det dröjde många långa år innan jag tackade ja till kreditkort igen. Jag fick mig verkligen en ordentlig läxa och är numera mycket medveten om att det som köps på kort skall betalas i sin helhet vid nästa lön. Som sannerligen icke är en obegränsad källa att ösa ur. Men förr i tiden när jag handlade med de där korten så var det precis som om man aldrig skulle behöva betala tillbaka pengarna. Så kändes det åtminstone. Stackars lilla dumma flicka, det är tur att du lär av misstagen.
Finanskvinnans Funderingar uppmärksammade mig på en mycket tänkvärd film kring USAs uppbyggnad kring just konsumentkrediter och lån. Samma sak gäller ju för hela västvärlden. Vi är helt enkelt upplärda att handla på kreditkort för att hålla ekonomin och tillväxten igång. Filmen heter In Debt We Trust, och här är länken till första avsnittet av filmen.
För egen del har jag kreditkort, men använder dem numera som betalkort så att man slipper betala några räntor och avgifter. Jag tycker det är bekvämt ibland, som exempelvis när man måste göra ett oväntat större inköp och kanske inte har tillräckligt med lönepengar kvar. Visst skulle jag istället kunna ta av mina sparade buffertpengar för oväntade utgifter, men på något vis bär det mig emot rent mentalt att ta av sparpengarna. Då är det liksom enklare att vispa fram kreditkortet och betala kalaset nästa lön istället. Det kostar ju inget, så länge man vet att man kan betala hela beloppet vid nästa lön. Jag tycker det här är en knepig fråga. Vad tycker ni? Är jag för mentalt bunden vid mina kreditkort? Borde jag klippa dem?
Det roliga är förresten att jag får höjd kredit hela tiden. Kortföretagen är tydligen skitsura för att de inte tjänar några pengar på mig så de skickar på mig mer och mer kredit, haha. Det har de inte mycket för.
Annat var det i mitt slarviga förflutna. Faktum är att jag förköpte mig på kreditkort de första åren jag bodde hemifrån. Det var på 1980-talet och banker och företag slängde kreditkort och lån efter alla. Det var helt sjukt. Som korkad gröngöling med egen ekonomi och egen bostad försökte man ju leva upp till alla samhällets förväntningar om ett vackert hem och märkeskläder och dyra ansiktscremer och långresor. Så man tackade och tog emot så fort någon erbjöd kredit. Jösses! Jag och min dåvarande pojkvän lyckades till slut betala av de där korten och lånen vi tagit, men det var seeeegt. Vi klippte alla kort utom det som var knutet till bankkontot och det dröjde många långa år innan jag tackade ja till kreditkort igen. Jag fick mig verkligen en ordentlig läxa och är numera mycket medveten om att det som köps på kort skall betalas i sin helhet vid nästa lön. Som sannerligen icke är en obegränsad källa att ösa ur. Men förr i tiden när jag handlade med de där korten så var det precis som om man aldrig skulle behöva betala tillbaka pengarna. Så kändes det åtminstone. Stackars lilla dumma flicka, det är tur att du lär av misstagen.
Finanskvinnans Funderingar uppmärksammade mig på en mycket tänkvärd film kring USAs uppbyggnad kring just konsumentkrediter och lån. Samma sak gäller ju för hela västvärlden. Vi är helt enkelt upplärda att handla på kreditkort för att hålla ekonomin och tillväxten igång. Filmen heter In Debt We Trust, och här är länken till första avsnittet av filmen.
måndag 26 maj 2008
Veckopeng
Jag har tidigare skrivit om nyttan med spargris även för vuxna. Den senaste månaden har jag och maken provat att återinföra veckopengen - för oss själva! Det visade sig vara ett ursmart drag. Förut kunde jag köpa kläder och småprylar till hemmet utan att tänka så värst mycket på saken. Fanns pengar på kontot och jag bedömde att inköpet låg inom budget så var det bara att slå till på impuls och försöka rättfärdiga inköpet för den andra äkta hälften vid hemkomsten. Å andra sidan kunde jag tycka att maken var lite väl slösig när han föredrog att gå ut och äta lunch istället för att, som jag själv, ta med matlåda. Våra olika prioriteringar med pengarna har aldrig lett till någon konflikt eftersom vi lyckligtvis aldrig gjort några inköp som vi inte haft råd med, men det har ändå känts som om pengar kan rinna iväg utan koll. Veckopengen har löst problemet!
Varje fredag tar vi alltså ut vår respektive veckopeng kontant. Vi har valt en femhundring vardera i veckan. Maken föredrar som sagt att äta lunch ute flera dagar i veckan och lägger en hel del av fickpengarna på detta. Är han ensam hemma någon kväll blir det gärna hämtpizza också. Själv lägger jag alltså pengar på kläder och småsaker till hemmet, men märker att jag blivit betydligt snålare och sparsammare när jag har en begränsad veckopeng än förut när jag kunde handla mer obegränsat. Häromdagen köpte vi presenter (Mors dag och annat) och då delade vi på kostnaden från våra respektive veckopengar. Samma sak när vi köpte några öl och en flaska fransk cider på systemet inför helgen. En femtilapp var.
Detta med att lägga ihop till inköp är något helt nytt för oss som haft en sammanblandad ekonomi från start. Vi resonerar som så att vi är en familj, en enhet, och då är alla inkomster gemensamma, oavsett vem av oss som dragit in pengarna. Det är skönt, tycker jag, för då slipper man hamna i sitsen att den som har högst lön alltid har mest pengar kvar när räkningarna är betalda. Det blir lätt så att den högavlönade har råd att resa, festa, shoppa kläder och till och med spara, medan den som har mindre pengar att röra sig med ständigt får kämpa för att budgeten ska gå ihop och kanske till och med får avstå från semestern. Jag har en lågavlönad bekant som är "skyldig" sin högavlönade sambo uppåt hundratusen kronor, bara för att hon skulle ha "råd" att följa med på gemensamma semestrar och göra andra saker gemensamt med sin sambo. Jag kan inte tycka att det är schysst. Sådant där måste obönhörligen tära på relationen i längden, och så slutar det med skilsmässa där ena parten har en stor skuld till den andra för gemensamma utgifter under förhållandet. Nä, fy. Med gemensam ekonomi slipper man åtminstone gräla om pengar.
Men den här veckopengen är en annan sak. Den ger oss nämligen en fast budget för alla sådana där utgifter som inte är helt nödvändiga. Äta ute, gå på pub eller bio med polarna, kläder och skor, heminredning, presenter, alkohol, godis, dvd-filmer, musik, dataspel, med mera. Istället för att låta dessa utgifter bara rinna iväg helt okontrollerat under månadens gång så har vi numera en fast summa avsatt för detta, vilket dessutom ger mer pengar över av lönen som vi kan använda för vårt sparande. Blir det händelsevis något över av själva den kontanta veckopengen så deponeras detta i spargrisen. Och det blir ofta en slant över, eftersom vi blivit så mycket snålare med fickpengarna och tänker efter noga innan vi köper något.
Varje fredag tar vi alltså ut vår respektive veckopeng kontant. Vi har valt en femhundring vardera i veckan. Maken föredrar som sagt att äta lunch ute flera dagar i veckan och lägger en hel del av fickpengarna på detta. Är han ensam hemma någon kväll blir det gärna hämtpizza också. Själv lägger jag alltså pengar på kläder och småsaker till hemmet, men märker att jag blivit betydligt snålare och sparsammare när jag har en begränsad veckopeng än förut när jag kunde handla mer obegränsat. Häromdagen köpte vi presenter (Mors dag och annat) och då delade vi på kostnaden från våra respektive veckopengar. Samma sak när vi köpte några öl och en flaska fransk cider på systemet inför helgen. En femtilapp var.
Detta med att lägga ihop till inköp är något helt nytt för oss som haft en sammanblandad ekonomi från start. Vi resonerar som så att vi är en familj, en enhet, och då är alla inkomster gemensamma, oavsett vem av oss som dragit in pengarna. Det är skönt, tycker jag, för då slipper man hamna i sitsen att den som har högst lön alltid har mest pengar kvar när räkningarna är betalda. Det blir lätt så att den högavlönade har råd att resa, festa, shoppa kläder och till och med spara, medan den som har mindre pengar att röra sig med ständigt får kämpa för att budgeten ska gå ihop och kanske till och med får avstå från semestern. Jag har en lågavlönad bekant som är "skyldig" sin högavlönade sambo uppåt hundratusen kronor, bara för att hon skulle ha "råd" att följa med på gemensamma semestrar och göra andra saker gemensamt med sin sambo. Jag kan inte tycka att det är schysst. Sådant där måste obönhörligen tära på relationen i längden, och så slutar det med skilsmässa där ena parten har en stor skuld till den andra för gemensamma utgifter under förhållandet. Nä, fy. Med gemensam ekonomi slipper man åtminstone gräla om pengar.
Men den här veckopengen är en annan sak. Den ger oss nämligen en fast budget för alla sådana där utgifter som inte är helt nödvändiga. Äta ute, gå på pub eller bio med polarna, kläder och skor, heminredning, presenter, alkohol, godis, dvd-filmer, musik, dataspel, med mera. Istället för att låta dessa utgifter bara rinna iväg helt okontrollerat under månadens gång så har vi numera en fast summa avsatt för detta, vilket dessutom ger mer pengar över av lönen som vi kan använda för vårt sparande. Blir det händelsevis något över av själva den kontanta veckopengen så deponeras detta i spargrisen. Och det blir ofta en slant över, eftersom vi blivit så mycket snålare med fickpengarna och tänker efter noga innan vi köper något.
lördag 24 maj 2008
Spara eller investera?
Jag har en pärm där jag sätter in kontoutdrag och transaktionsnotor från min aktiedepå samt artiklar och information jag hittar om företag som jag köpt aktier i, eller om företag och branscher som jag funderar på att köpa aktier i. Nu när jag för kassabok över alla våra inkomster och utgifter så behöver jag en pärm även för detta och då behöver jag märka upp pärmarna på utsidan för att kunna skilja dem åt. Jag tänkte att en skulle heta Kassabok och den andra skulle få heta Aktier? Sparande? Eller vad?
Då slog det mig! Det låter mycket mer attraktivt att använda ordet investera istället för spara. Om jag investerar en del av min lön i exempelvis aktier, så låter det mer tungt och seriöst än att bara säga att jag sparar i aktier. Investerar jag så gör jag ett medvetet val på något sätt. Ett aktivt val av var jag ska placera mina pengar. Medan att spara känns som en mer omedveten handling. Något som man bara gör utan att tänka så mycket på saken. Eller vad tycker ni? Det är väl någon sorts "psykosemantisk" skillnad på de där orden, tror jag.
Visserligen brukar väl investerare placera miljoners miljoner med pengar, men även Joakim von Anka började med en enda liten turkrona, så då kan väl jag också börja i liten skala? Det låter också roligare att investera sina pengar än att bara spara dem. Så min sparpärm får helt enkelt heta Investeringar. Åh, man blir nästan lite stolt. Jag är en Investerare. :-)
PS! Haha, nu fick jag ett reklammail från Charlie Söderberg på Balansekonomi/Lyxfällan, och jag ser att han är inne på samma linje. Att man ska se sig själv som investerare snarare än småsparare. Förvånar mig inte. Det är ju just attityder som är deras huvudkoncept.
Då slog det mig! Det låter mycket mer attraktivt att använda ordet investera istället för spara. Om jag investerar en del av min lön i exempelvis aktier, så låter det mer tungt och seriöst än att bara säga att jag sparar i aktier. Investerar jag så gör jag ett medvetet val på något sätt. Ett aktivt val av var jag ska placera mina pengar. Medan att spara känns som en mer omedveten handling. Något som man bara gör utan att tänka så mycket på saken. Eller vad tycker ni? Det är väl någon sorts "psykosemantisk" skillnad på de där orden, tror jag.
Visserligen brukar väl investerare placera miljoners miljoner med pengar, men även Joakim von Anka började med en enda liten turkrona, så då kan väl jag också börja i liten skala? Det låter också roligare att investera sina pengar än att bara spara dem. Så min sparpärm får helt enkelt heta Investeringar. Åh, man blir nästan lite stolt. Jag är en Investerare. :-)
PS! Haha, nu fick jag ett reklammail från Charlie Söderberg på Balansekonomi/Lyxfällan, och jag ser att han är inne på samma linje. Att man ska se sig själv som investerare snarare än småsparare. Förvånar mig inte. Det är ju just attityder som är deras huvudkoncept.
onsdag 21 maj 2008
Du är aldrig för gammal för en spargris
När jag var barn fick man ibland en spargris vid föräldrarnas bankbesök, där man kunde spara sin surt förvärvade veckopeng. Idag har jag hört ryktas att bankerna inte tillhandahåller spargrisar längre. Det finns måhända helt enkelt ingen efterfrågan? Får dagens kids allt de pekar på direkt och lär sig inte spara? Skaffar föräldrarna ytterligare ett kreditkort för att kunna tillgodose barnens omättliga behov av märkeskläder och prylar istället för att spara? Nä, det ska vi väl inte tro.
Faktum är (enligt gårdagens DN som citerar en sparundersökning från SBAB) att sparandet tydligen har ökat sedan vi fick borgelig regering, särskilt bland unga. Oh, här försöker jag intensivt undvika att tänka på hur mycket sparat jag skulle haft vid det här laget om jag varit en klok ung dam redan när jag flyttade hemifrån istället för en hopplös slarvmaja fram tills nu. Som Carrie i Sex and the City, som konstaterar att hon har passerat 35 och allt hon har är en hög Manola Blahnik-skor medan hennes kompisar har sparkapital och pensionsförsäkringar. Precis så känner jag mig.
Buffertsparandet har tydligen ökat särskilt mycket. Tro det ja, när de skattefinansierade försäkringarna är på utfasning. Även om regeringen oftast hummar och mumlar i skägget så har vi alla fått meddelandet loud and clear: Om det händer dig något måste du själv betala. De enda som inte fattat, utan fortfarande shoppar järnet, är tydligen 45-59-åringarna. De skulle behöva en spargris!
För faktum är att alla, oavsett ålder, har nytta av en spargris eller två därhemma. Hur tung är din plånbok just nu? Hur mycket skrot ligger och skräpar i handväskan, jackfickorna, på köksbänken och andra ställen? Ta för vana att lägga alla småmynt du får i spargrisen. Det har jag och min man gjort i flera år, och inte nog med att det blir mindre skräpigt på bord, bänkar och i fickor och handväskor - rätt vad det är har man en försvarlig extra slant. Vi brukar tömma spargrisarna sisådär en gång om året. Det är egentligen alldeles för sällan. Sist hade vi skramlat ihop till över 3 000 kronor! Istället för att göra av med pengarna satte vi denna gång in dem på e-sparkontot och vårt buffertsparande. Det var så oerhört trevligt att se pengarna växa på sparkontot så nu har jag bestämt mig för att tömma spargrisen oftare. Det ger liksom mer ränta på det viset.
Idén till detta myntsparande fick jag från Oprah för en rad år sedan. En man som gästade programmet berättade hur han alltid lade alla växelpengar i en burk, och de hade sedan blivit grundplåten i sparandet för dotterns college-utbildning. Varje gång de frågade efter växel i butiken sa han: "Nähädu! De där mynten är mitt sparande!" Jag har börjat med samma taktik, så när expediten frågar: "Har du en krona?" så korsar jag fingrarna bakom ryggen och säger "Nej du, tyvärr..." med en beklagande och högst oskyldig min. Vips får jag en hel drös småpengar i handen och de går direkt i spargrisen när jag kommer hem.
Sorgligt nog har jag förstått att allt färre banker tar emot mynt för räkning och insättning på kontot. Jag skulle kunna säga mycket om bankernas galopperande avgifter som tycks korrelera med deras ständigt sjunkande servicegrad, men... Det har ni säkert redan hört till leda. Själv är jag lyckligt lottad som har ett Swedbank-kontor alldeles i närheten, där det finns en fiffig maskin där man kan sätta in såväl mynt som sedlar.
Iväg med er och skaffa spargrisar nu! Era växelpengar behöver ett hem. :)
Faktum är (enligt gårdagens DN som citerar en sparundersökning från SBAB) att sparandet tydligen har ökat sedan vi fick borgelig regering, särskilt bland unga. Oh, här försöker jag intensivt undvika att tänka på hur mycket sparat jag skulle haft vid det här laget om jag varit en klok ung dam redan när jag flyttade hemifrån istället för en hopplös slarvmaja fram tills nu. Som Carrie i Sex and the City, som konstaterar att hon har passerat 35 och allt hon har är en hög Manola Blahnik-skor medan hennes kompisar har sparkapital och pensionsförsäkringar. Precis så känner jag mig.
Buffertsparandet har tydligen ökat särskilt mycket. Tro det ja, när de skattefinansierade försäkringarna är på utfasning. Även om regeringen oftast hummar och mumlar i skägget så har vi alla fått meddelandet loud and clear: Om det händer dig något måste du själv betala. De enda som inte fattat, utan fortfarande shoppar järnet, är tydligen 45-59-åringarna. De skulle behöva en spargris!
För faktum är att alla, oavsett ålder, har nytta av en spargris eller två därhemma. Hur tung är din plånbok just nu? Hur mycket skrot ligger och skräpar i handväskan, jackfickorna, på köksbänken och andra ställen? Ta för vana att lägga alla småmynt du får i spargrisen. Det har jag och min man gjort i flera år, och inte nog med att det blir mindre skräpigt på bord, bänkar och i fickor och handväskor - rätt vad det är har man en försvarlig extra slant. Vi brukar tömma spargrisarna sisådär en gång om året. Det är egentligen alldeles för sällan. Sist hade vi skramlat ihop till över 3 000 kronor! Istället för att göra av med pengarna satte vi denna gång in dem på e-sparkontot och vårt buffertsparande. Det var så oerhört trevligt att se pengarna växa på sparkontot så nu har jag bestämt mig för att tömma spargrisen oftare. Det ger liksom mer ränta på det viset.
Idén till detta myntsparande fick jag från Oprah för en rad år sedan. En man som gästade programmet berättade hur han alltid lade alla växelpengar i en burk, och de hade sedan blivit grundplåten i sparandet för dotterns college-utbildning. Varje gång de frågade efter växel i butiken sa han: "Nähädu! De där mynten är mitt sparande!" Jag har börjat med samma taktik, så när expediten frågar: "Har du en krona?" så korsar jag fingrarna bakom ryggen och säger "Nej du, tyvärr..." med en beklagande och högst oskyldig min. Vips får jag en hel drös småpengar i handen och de går direkt i spargrisen när jag kommer hem.
Sorgligt nog har jag förstått att allt färre banker tar emot mynt för räkning och insättning på kontot. Jag skulle kunna säga mycket om bankernas galopperande avgifter som tycks korrelera med deras ständigt sjunkande servicegrad, men... Det har ni säkert redan hört till leda. Själv är jag lyckligt lottad som har ett Swedbank-kontor alldeles i närheten, där det finns en fiffig maskin där man kan sätta in såväl mynt som sedlar.
Iväg med er och skaffa spargrisar nu! Era växelpengar behöver ett hem. :)
måndag 19 maj 2008
Kapitalförsäkringar - en fri lunch?
Som nybliven småsparare kan man knappast undvika all mördande reklam och pr för kapitalförsäkringar. Idén är att man genom en "försäkrings"-lösning ska kunna undkomma skatter och avgifter på aktie- och fondsparande. Det låter ju superbt bra! Tänk att kunna göra aktieaffärer utan avgifter och skatter. Man har full förståelse för att svenska folket genast rusar iväg och skaffar sig kapitalförsäkringskonton. Men vänta nu. Som min psykolog-idol Dr. Phil brukar säga: Om det låter för bra för att vara sant så är det nog det också.
Jag har lärt mig att fria luncher sällan är gratis. Genom att läsa in mig på kapitalförsäkringskonceptet och studera både positiva och negativa artiklar om fenomenet så har jag till slut kommit fram till att jag inte ska skaffa någon kapitalförsäkring. Slutsummeringen säger nämligen att en kapitalförsäkring enbart lönar sig om man gör många och stora aktieaffärer på kort sikt som alla går med god vinst. Well, jag är inte någon daytrader direkt, så för mig passar således kapitalförsäkringen illa. Småsparare som gör sådana pytteaffärer som jag gör, och som dessutom sparar på lång sikt och inte tänker sig att sälja aktierna på kortare horisonter och därmed plocka ut reavinsterna, betalar faktiskt mer pengar i en kapitalförsäkring än i en vanlig depå. Dessutom bör man betänka att eventuella förluster som görs inom kapitalförsäkringen inte är avdragsgilla!
Att själva grundkonceptet baserar sig på vår nuvarande skattelagstiftning är också ett orosmoment. Skulle regeringen förenkla deklaration av aktieaffärer och kanske sänka eller avskaffa reavinstskatten så är kapitalförsäkringsmodellen plötsligt ganska värdelös. Och skattereglerna är det väl bara Gud och Borg som råder över. Jag bedömer således att det är för stor risk att lägga pengarna i en kapitalförsäkring.
Är man misstänksam av sig (och det är jag!) inser man dock att det finns vissa skumma fördelar med kapitalförsäkringar. Så här ligger det till: Köper du aktier genom kapitalförsäkringen är det inte du själv som syns som aktieägare, utan den nätmäklare som står för kapitalförsäkringen. Vilket har medfört att stora populära nätmäklare som Avanza och Nordnet plötsligt syns som storägare i börsbolagens ägarlistor. Vem har nytta av att vara doldis i aktieaffärer? I Dagens Industri den 17 maj 2008 skriver Martin Blomgren: "Den konspiratoriskt lagde misstänker förstås att det bakom kapitalförsäkringarna döljer sig insiderregistrerade personer som vill kringgå reglerna. Det är troligtvis inte fallet, men bara att möjligheten finns är illa nog. Alla som inte har något att dölja skulle vinna på att ägarfördelningen inom kapitalförsäkringarna blir offentlig."
Och så hoppas jag till sist att ingen småsparare inbillar sig att kapitalförsäkringen är en försäkring på riktigt. Du kan förlora hela din insats. Kapitalförsäkringen är i själva verket en form av depå eller som en fond där du själv bestämmer innehållet.
Jag har lärt mig att fria luncher sällan är gratis. Genom att läsa in mig på kapitalförsäkringskonceptet och studera både positiva och negativa artiklar om fenomenet så har jag till slut kommit fram till att jag inte ska skaffa någon kapitalförsäkring. Slutsummeringen säger nämligen att en kapitalförsäkring enbart lönar sig om man gör många och stora aktieaffärer på kort sikt som alla går med god vinst. Well, jag är inte någon daytrader direkt, så för mig passar således kapitalförsäkringen illa. Småsparare som gör sådana pytteaffärer som jag gör, och som dessutom sparar på lång sikt och inte tänker sig att sälja aktierna på kortare horisonter och därmed plocka ut reavinsterna, betalar faktiskt mer pengar i en kapitalförsäkring än i en vanlig depå. Dessutom bör man betänka att eventuella förluster som görs inom kapitalförsäkringen inte är avdragsgilla!
Att själva grundkonceptet baserar sig på vår nuvarande skattelagstiftning är också ett orosmoment. Skulle regeringen förenkla deklaration av aktieaffärer och kanske sänka eller avskaffa reavinstskatten så är kapitalförsäkringsmodellen plötsligt ganska värdelös. Och skattereglerna är det väl bara Gud och Borg som råder över. Jag bedömer således att det är för stor risk att lägga pengarna i en kapitalförsäkring.
Är man misstänksam av sig (och det är jag!) inser man dock att det finns vissa skumma fördelar med kapitalförsäkringar. Så här ligger det till: Köper du aktier genom kapitalförsäkringen är det inte du själv som syns som aktieägare, utan den nätmäklare som står för kapitalförsäkringen. Vilket har medfört att stora populära nätmäklare som Avanza och Nordnet plötsligt syns som storägare i börsbolagens ägarlistor. Vem har nytta av att vara doldis i aktieaffärer? I Dagens Industri den 17 maj 2008 skriver Martin Blomgren: "Den konspiratoriskt lagde misstänker förstås att det bakom kapitalförsäkringarna döljer sig insiderregistrerade personer som vill kringgå reglerna. Det är troligtvis inte fallet, men bara att möjligheten finns är illa nog. Alla som inte har något att dölja skulle vinna på att ägarfördelningen inom kapitalförsäkringarna blir offentlig."
Och så hoppas jag till sist att ingen småsparare inbillar sig att kapitalförsäkringen är en försäkring på riktigt. Du kan förlora hela din insats. Kapitalförsäkringen är i själva verket en form av depå eller som en fond där du själv bestämmer innehållet.
lördag 17 maj 2008
Föra kassabok
Varje ansvarsfull husmoder bör förstås föra nogrann kassabok över hushållets inkomster och utgifter. Jag inbillar mig verkligen inte att jag kommer att orka föra kassabok i all framtid, men det är nyttigt att göra det periodvis i alla fall så att man ser vart pengarna tar vägen.
Vanligtvis greppar jag en vanlig liten anteckningsbok och en penna och så börjar jag samla kvitton. Problemet är bara att när kvittohögen blir för stor så orkar jag inte längre föra in utgifterna i kassaboken och det hela rinner ut i sanden. Trixet denna gång är att avsätta två minuter varje kväll för att snabbt föra in dagens kvitton. Då slipper de växa till det där berömda pappersberget som brukar materialisera sig på köksbordet varje gång jag får för mig att bokföra alla pengar som går in och ut här hemma.
Denna gång har jag hittat en busbra kassabok på internet! Det finns en hel drös kassaböcker på nätet, men jag har provat de flesta och de är alla relativt värdelösa. Utom Buxfer, som alltså är min favorit. Man kan dessutom logga in på Buxfer via sitt vanliga konto på Google-mail, så det gör det hela extra bekvämt. Jag kan dessutom hålla järnkoll på siffrorna genom min iGoogle-sida som följer med e-postkontot, på vilken man kan lägga till en rad små smarta apps, varav en alltså är sin Buxfer-kassabok. Varje lördag morgon så ligger det dessutom en snygg och prydlig veckorapport från min kassabok i min mail.
Faktum är att Buxfer gör mig sugen på att permanenta kassabokföringen. Om du matar in rätt och exakta siffror från början så har du nämligen järnkoll på hur mycket pengar familjen har på olika konton, inklusive sparkonton och aktiedepåer vid varje tillfälle. Exakt på öret. Jag behöver alltså inte längre logga in på respektive bank och konto för att komma åt saldot. Jag har även lagt in min och makens plånbok som "account" och vet därmed precis hur mycket kontanter som vi har i plånkorna.
Ett extra plus är att man kan registrera till vem man lånar ut en slant, eller när man lånar pengar av någon annan. Ingen risk att småskulder glöms bort - de syns på kassabokens förstasida! Det är särskilt bra för oss som ibland lägger ut pengar för avdragsgilla kostnader i den egna lilla firman. Vi vet hela tiden hur mycket pengar vi har att hämta ur företagets kassa, även om vi inte hunnit lämna in kvittona till bokföringshjälpen än. Även kostnader som man lägger ut för arbetsgivaren (konferensavgifter, tågbiljetter, med mera) kan registreras här.
Buxfer är en liten kalifornisk start-up, skapad av två it-killar från Bombay som flyttat till Kalifornien för att gå forskarutbildning. De har redan hittat affärsänglar som investerat i deras lilla bolag och målet är att göra den bästa privatekonomi-appen för webb. Det har de baske mig lyckats med också! Jag ser fram emot kommande utveckling. En klar favorit!
Vanligtvis greppar jag en vanlig liten anteckningsbok och en penna och så börjar jag samla kvitton. Problemet är bara att när kvittohögen blir för stor så orkar jag inte längre föra in utgifterna i kassaboken och det hela rinner ut i sanden. Trixet denna gång är att avsätta två minuter varje kväll för att snabbt föra in dagens kvitton. Då slipper de växa till det där berömda pappersberget som brukar materialisera sig på köksbordet varje gång jag får för mig att bokföra alla pengar som går in och ut här hemma.
Denna gång har jag hittat en busbra kassabok på internet! Det finns en hel drös kassaböcker på nätet, men jag har provat de flesta och de är alla relativt värdelösa. Utom Buxfer, som alltså är min favorit. Man kan dessutom logga in på Buxfer via sitt vanliga konto på Google-mail, så det gör det hela extra bekvämt. Jag kan dessutom hålla järnkoll på siffrorna genom min iGoogle-sida som följer med e-postkontot, på vilken man kan lägga till en rad små smarta apps, varav en alltså är sin Buxfer-kassabok. Varje lördag morgon så ligger det dessutom en snygg och prydlig veckorapport från min kassabok i min mail.
Faktum är att Buxfer gör mig sugen på att permanenta kassabokföringen. Om du matar in rätt och exakta siffror från början så har du nämligen järnkoll på hur mycket pengar familjen har på olika konton, inklusive sparkonton och aktiedepåer vid varje tillfälle. Exakt på öret. Jag behöver alltså inte längre logga in på respektive bank och konto för att komma åt saldot. Jag har även lagt in min och makens plånbok som "account" och vet därmed precis hur mycket kontanter som vi har i plånkorna.
Ett extra plus är att man kan registrera till vem man lånar ut en slant, eller när man lånar pengar av någon annan. Ingen risk att småskulder glöms bort - de syns på kassabokens förstasida! Det är särskilt bra för oss som ibland lägger ut pengar för avdragsgilla kostnader i den egna lilla firman. Vi vet hela tiden hur mycket pengar vi har att hämta ur företagets kassa, även om vi inte hunnit lämna in kvittona till bokföringshjälpen än. Även kostnader som man lägger ut för arbetsgivaren (konferensavgifter, tågbiljetter, med mera) kan registreras här.
Buxfer är en liten kalifornisk start-up, skapad av två it-killar från Bombay som flyttat till Kalifornien för att gå forskarutbildning. De har redan hittat affärsänglar som investerat i deras lilla bolag och målet är att göra den bästa privatekonomi-appen för webb. Det har de baske mig lyckats med också! Jag ser fram emot kommande utveckling. En klar favorit!
fredag 16 maj 2008
Min attityd till pengar har fått en make-over
Det visade sig att det var Kestine jag skulle ha, eftersom Clarityn tydligen medför dåsighet och det var ju precis det jag ville undvika. Jag vet inte ännu ifall det hjälper, men så vet jag ju inte heller om det är pollenallergi jag har eller om det är något annat fel. Det är i alla fall helt klart att jag blir förlamande trött varje vår. Så nu testar jag att poppa piller och det vete tusan om jag inte känner mig både piggare och raskare idag. Nåväl, nog om mina små krämpor.
Anledningen till att jag aldrig haft en stabil ekonomi är ganska enkel. Fel attityd! Egentligen gillar jag att spara och jag gillar att kolla in olika sparformer, så det är ju underligt att jag aldrig lyckats behålla något sparkapital någon längre tid. Jag har tyvärr fått med mig lite konstiga föreställningar om pengar hemifrån. Det här har jag fått lära mig:
1) Man måste vara rik för att ha råd att spara.
Men om jag är rik så behöver jag ju inte direkt spara? Det är väl när jag är fattig och har taskiga inkomster som jag verkligen behöver lägga undan en buffert till en regnig dag?! Har man låga marginaler i sin privatekonomi så kan minsta bakslag ruinera hela livet. Arbetslöshet eller sjukdom - boom! så kan du inte betala hyran. Det känns faktiskt inte så bra att vara så beroende av ödet. Det känns däremot mycket bättre om du har någon månadslön på banken så att du är säker på att klara dig även om något oförutsett händer.
Min nya vuxna slutsats blir alltså: Ju mindre med pengar du har, desto viktigare är det att du verkligen sätter undan en del till sparande.
2) Människor med pengar på banken är onda, giriga, egoistiska och otrevliga.
Jag har förvissor träffat en del folk vars enda och stora intresse i livet är de egna pengarna. Sådana som hellre har en fet summa pengar än goda sociala relationer. Ååååå andra sidan så har jag faktiskt vänner och bekanta som sparat regelbundet hela livet och som är hur genomtrevliga som helst.
Min nya vuxna slutsats blir: Människor har olika personligheter. En del trivs jag med och andra inte. Det har inte ett smack att göra med pengar. De otrevliga sparsamma människorna skulle vara exakt lika otrevliga utan pengar och de trevliga hade varit lika snälla och glada oavsett summan på sparandet.
3) Det ordnar sig alltid med pengar.
Det här är en attityd jag faktiskt gillar. För tänk att det ordnar sig alltid med pengar. Får man helt överraskande en stor utgift så brukar det fixa sig ändå.
Min slutsats: Tillit är bra och utmärkt. Vilket faktiskt inte hindrar att man lägger undan lite buffert i alla fall. Även om just mina föräldrar råkar tycka att det inte är någon sport om man sparar. Mitt eget mål med sparandet är att kunna känna ökad trygghet. Jag är inte så mycket för spänning i tillvaron, om man säger så.
När jag nu kommit till insikt om allt detta i mitt nya vuxna alldeles egna liv, så inser jag hur viktigt det är för mig att spara för att jag ska kunna vara trygg. Tidigare, när jag var yngre, litade jag på att min familj, alltså mina föräldrar och kanske också syskon, skulle finnas där för mig och idka någon form av skadekontroll ifall det strulade till sig i mitt liv. Plötsligt inser jag att de inte alltid kommer att finnas där. Jag måste själv vara mitt eget stöd. I det stödet ingår en sund ekonomi och en buffert att luta sig mot när det blåser.
Så jag sparar! Och det är roligt! Jag började januari 2007 med att lägga undan 2000 kronor varje månad i aktiesparande, men kom av mig helt framåt våren när jag råkade nämna för min mamma att jag börjat spara. Det tyckte hon inte om alls, hon blev rentav lite sur. Hon antydde att vi inte hade råd att spara och vips kändes det som om vi inte hade råd. Jag slutade därför att sätta in mer pengar i sparandet. Det var ju synd, men jag tog i alla fall inte ut sparkapitalet som jag alltid gjort förut, utan lät det stå kvar. Det var åtminstone ett steg i rätt riktning. Istället tog jag helt enkelt nya tag med vårt sparandet vid det här årsskiftet. Och den här gången talar jag inte om något för mamma, haha.
Jag har gått med i Aktiespararna, och det kan jag verkligen rekommendera alla gröngölingar på aktiesparande. Man får massor av stöd och tips. Genom Aktiespararna har jag depå i Aktieinvest där medlemmar kan månadsspara utan att behöva betala depåavgift och dessutom får man rabatt på andra avgifter.
Det bästa med Aktieinvest är att det är enda stället, mig veterligen, där man kan månadsspara småsummor i aktier. De håller ett lager av börsposter i olika aktier och som småsparare kan man alltså köpa små andelar av deras lager. Supersmart! Annars är jag ganska missnöjd med deras webbplats som bara funkar i Internet Explorer och som ofta har små buggar och fel. Inte så förtroendeingivande precis. Hade det inte varit för det avgiftsfria månadssparandet och småhandlandet i aktier så hade jag helt säkert bytt nätmäklare vid det här laget.
Utöver aktiesparandet så lägger vi även undan pengar på ett enkelt e-sparkonto på Swedbank. Det är hyfsad ränta på kontot (just nu 3.60%), men pengarna är ändå direkt tillgängliga som buffert. Aktierna vill jag nämligen inte röra om jag inte är absolut tvungen, så det gäller att ha likvida medel för det där oförutsedda. Aktiesparandet betraktar jag som någon slags svart hål, alltså som ett pensionssparande egentligen. För den dag som vi yngre generationer går i pension räknar jag nämligen inte med någon av oss får en enda krona från staten. Förutom PPM-sparandet då, som faktiskt är personligt och påverkbart.
Min man lägger sig inte i det direkta sparandet utan låter mig sköta businessen åt oss båda. Men han låter meddela att hans placeringstips är att vi köper guld och åkermark samt en mindre arsenal av vapen ifall jorden går under och medeltiden kommer tillbaka. Han är alltså liiite mer pessimistiskt lagd än vad jag är.... ehrm. Vi får väl hoppas att undergången inte är riktigt så nära.
Guld och åkermark har annars rusat som raketer i pris under 2000-talet, så hans investeringstips är inte alls dumt. Spannmålspriserna är så höga nu att bönderna letar med ljus och lykta efter mer odlingsbar jord - äntligen lönar det sig att vara jordbrukare! Men med priser på över 200 000 kronor per hektar (fattar ni så dyrt!) i bördiga områden så är svensk åkermark ingenting som den här familjen kommer att köpa i brådrasket. Och skulle vi någon gång köpa jord så är nog det smartaste att arrendera ut den. Så slipper vi ju sitta där personligen och vakta morötterna med bössa när medeltiden kommer. Mycket mer praktiskt.
Guld är däremot en mer rimlig investering. Särskilt som priserna tycks vara i ständigt stigande över tid. Det ligger definitivt i min långsiktiga sparplan. Tydligen är svenskarna synnerligen dåliga och ovana på att spara i guld medan det är tradition bland exempelvis kineser. Kan det bero på att vi har haft det så tryggt och lyxigt under så lång tid här i Sverige att vi har en övertro till de politiska och ekonomiska systemen?
Mer om sparande och pengar next time. Nu när jag fått allergimedicin känner jag mig nämligen pigg och energisk nog för ett ordentligt städpass! Jippie!
Anledningen till att jag aldrig haft en stabil ekonomi är ganska enkel. Fel attityd! Egentligen gillar jag att spara och jag gillar att kolla in olika sparformer, så det är ju underligt att jag aldrig lyckats behålla något sparkapital någon längre tid. Jag har tyvärr fått med mig lite konstiga föreställningar om pengar hemifrån. Det här har jag fått lära mig:
1) Man måste vara rik för att ha råd att spara.
Men om jag är rik så behöver jag ju inte direkt spara? Det är väl när jag är fattig och har taskiga inkomster som jag verkligen behöver lägga undan en buffert till en regnig dag?! Har man låga marginaler i sin privatekonomi så kan minsta bakslag ruinera hela livet. Arbetslöshet eller sjukdom - boom! så kan du inte betala hyran. Det känns faktiskt inte så bra att vara så beroende av ödet. Det känns däremot mycket bättre om du har någon månadslön på banken så att du är säker på att klara dig även om något oförutsett händer.
Min nya vuxna slutsats blir alltså: Ju mindre med pengar du har, desto viktigare är det att du verkligen sätter undan en del till sparande.
2) Människor med pengar på banken är onda, giriga, egoistiska och otrevliga.
Jag har förvissor träffat en del folk vars enda och stora intresse i livet är de egna pengarna. Sådana som hellre har en fet summa pengar än goda sociala relationer. Ååååå andra sidan så har jag faktiskt vänner och bekanta som sparat regelbundet hela livet och som är hur genomtrevliga som helst.
Min nya vuxna slutsats blir: Människor har olika personligheter. En del trivs jag med och andra inte. Det har inte ett smack att göra med pengar. De otrevliga sparsamma människorna skulle vara exakt lika otrevliga utan pengar och de trevliga hade varit lika snälla och glada oavsett summan på sparandet.
3) Det ordnar sig alltid med pengar.
Det här är en attityd jag faktiskt gillar. För tänk att det ordnar sig alltid med pengar. Får man helt överraskande en stor utgift så brukar det fixa sig ändå.
Min slutsats: Tillit är bra och utmärkt. Vilket faktiskt inte hindrar att man lägger undan lite buffert i alla fall. Även om just mina föräldrar råkar tycka att det inte är någon sport om man sparar. Mitt eget mål med sparandet är att kunna känna ökad trygghet. Jag är inte så mycket för spänning i tillvaron, om man säger så.
När jag nu kommit till insikt om allt detta i mitt nya vuxna alldeles egna liv, så inser jag hur viktigt det är för mig att spara för att jag ska kunna vara trygg. Tidigare, när jag var yngre, litade jag på att min familj, alltså mina föräldrar och kanske också syskon, skulle finnas där för mig och idka någon form av skadekontroll ifall det strulade till sig i mitt liv. Plötsligt inser jag att de inte alltid kommer att finnas där. Jag måste själv vara mitt eget stöd. I det stödet ingår en sund ekonomi och en buffert att luta sig mot när det blåser.
Så jag sparar! Och det är roligt! Jag började januari 2007 med att lägga undan 2000 kronor varje månad i aktiesparande, men kom av mig helt framåt våren när jag råkade nämna för min mamma att jag börjat spara. Det tyckte hon inte om alls, hon blev rentav lite sur. Hon antydde att vi inte hade råd att spara och vips kändes det som om vi inte hade råd. Jag slutade därför att sätta in mer pengar i sparandet. Det var ju synd, men jag tog i alla fall inte ut sparkapitalet som jag alltid gjort förut, utan lät det stå kvar. Det var åtminstone ett steg i rätt riktning. Istället tog jag helt enkelt nya tag med vårt sparandet vid det här årsskiftet. Och den här gången talar jag inte om något för mamma, haha.
Jag har gått med i Aktiespararna, och det kan jag verkligen rekommendera alla gröngölingar på aktiesparande. Man får massor av stöd och tips. Genom Aktiespararna har jag depå i Aktieinvest där medlemmar kan månadsspara utan att behöva betala depåavgift och dessutom får man rabatt på andra avgifter.
Det bästa med Aktieinvest är att det är enda stället, mig veterligen, där man kan månadsspara småsummor i aktier. De håller ett lager av börsposter i olika aktier och som småsparare kan man alltså köpa små andelar av deras lager. Supersmart! Annars är jag ganska missnöjd med deras webbplats som bara funkar i Internet Explorer och som ofta har små buggar och fel. Inte så förtroendeingivande precis. Hade det inte varit för det avgiftsfria månadssparandet och småhandlandet i aktier så hade jag helt säkert bytt nätmäklare vid det här laget.
Utöver aktiesparandet så lägger vi även undan pengar på ett enkelt e-sparkonto på Swedbank. Det är hyfsad ränta på kontot (just nu 3.60%), men pengarna är ändå direkt tillgängliga som buffert. Aktierna vill jag nämligen inte röra om jag inte är absolut tvungen, så det gäller att ha likvida medel för det där oförutsedda. Aktiesparandet betraktar jag som någon slags svart hål, alltså som ett pensionssparande egentligen. För den dag som vi yngre generationer går i pension räknar jag nämligen inte med någon av oss får en enda krona från staten. Förutom PPM-sparandet då, som faktiskt är personligt och påverkbart.
Min man lägger sig inte i det direkta sparandet utan låter mig sköta businessen åt oss båda. Men han låter meddela att hans placeringstips är att vi köper guld och åkermark samt en mindre arsenal av vapen ifall jorden går under och medeltiden kommer tillbaka. Han är alltså liiite mer pessimistiskt lagd än vad jag är.... ehrm. Vi får väl hoppas att undergången inte är riktigt så nära.
Guld och åkermark har annars rusat som raketer i pris under 2000-talet, så hans investeringstips är inte alls dumt. Spannmålspriserna är så höga nu att bönderna letar med ljus och lykta efter mer odlingsbar jord - äntligen lönar det sig att vara jordbrukare! Men med priser på över 200 000 kronor per hektar (fattar ni så dyrt!) i bördiga områden så är svensk åkermark ingenting som den här familjen kommer att köpa i brådrasket. Och skulle vi någon gång köpa jord så är nog det smartaste att arrendera ut den. Så slipper vi ju sitta där personligen och vakta morötterna med bössa när medeltiden kommer. Mycket mer praktiskt.
Guld är däremot en mer rimlig investering. Särskilt som priserna tycks vara i ständigt stigande över tid. Det ligger definitivt i min långsiktiga sparplan. Tydligen är svenskarna synnerligen dåliga och ovana på att spara i guld medan det är tradition bland exempelvis kineser. Kan det bero på att vi har haft det så tryggt och lyxigt under så lång tid här i Sverige att vi har en övertro till de politiska och ekonomiska systemen?
Mer om sparande och pengar next time. Nu när jag fått allergimedicin känner jag mig nämligen pigg och energisk nog för ett ordentligt städpass! Jippie!
måndag 12 maj 2008
Schack och helt matt av vårluften
Tiden flyr! Jag har varit tyst här i flera veckor nu. Det var väl inte riktigt meningen, men ni vet hur det är... Mycket på jobbet och, nu i maj, dessutom en alldeles bedövande vårtrötthet som såklart är pollenallergi som jag ihärdigt försöker förneka. Jag vet att jag borde gå till apoteket och köpa Clarityn men det bär liksom emot. Därför dråsar jag ner på sängen var och varannan dag, så fort jag kommer innanför dörren efter jobbet, och där blir jag sedan liggande som förlamad medan jag ihärdigt funderar på allting jag borde göra istället. Städa till exempel. Under de senaste veckorna har jag bara lyckats hålla undan det värsta. Men vårsolen lyser obarmhärtigt upp de ännu oputsade fönstren och mitt samvete säger mig att det vore på sin plats att torka golven. Träning och motion är en annan sak som klart hamnat på efterkälken under den senaste månaden. Kanske ska jag ändå göra som doktorn säger: Poppa piller och se om jag blir piggare?
All tid som spenderats i sängen har ändå inte varit helt bortkastad, för nu har jag funderat lite mer över den här husmodersbloggen. Jag har bestämt mig för att inte enbart skriva om städning, utan om "life management", eller vad det nu kan heta för tjusigt, sådär i största allmänhet. Mina tankar går som vanligt till allt som FlyLady har gett mig. Ni kanske minns att hon även lär ut sitt koncept FACE (Financial Awareness Continually Empowers) och att detta lärde mig att äntligen hantera pengar på ett ansvarsfullt - eller nåja, mindre ansvarslöst - sätt. På senare tid har jag tagit ytterligare ett steg mot ekonomiskt ansvar genom vissa insikter om orsaken till att jag ständigt misshandlat min stackars privatekonomi. Mer om detta kommer snart. Promise!
All tid som spenderats i sängen har ändå inte varit helt bortkastad, för nu har jag funderat lite mer över den här husmodersbloggen. Jag har bestämt mig för att inte enbart skriva om städning, utan om "life management", eller vad det nu kan heta för tjusigt, sådär i största allmänhet. Mina tankar går som vanligt till allt som FlyLady har gett mig. Ni kanske minns att hon även lär ut sitt koncept FACE (Financial Awareness Continually Empowers) och att detta lärde mig att äntligen hantera pengar på ett ansvarsfullt - eller nåja, mindre ansvarslöst - sätt. På senare tid har jag tagit ytterligare ett steg mot ekonomiskt ansvar genom vissa insikter om orsaken till att jag ständigt misshandlat min stackars privatekonomi. Mer om detta kommer snart. Promise!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
