Popcorn!

Jag har nu börjat vår "man tager vad man haver"-kampanj för att tömma skafferi och kyl och spara matpengar. Kylskåpet ekar redan ganska halvtomt, men turligt nog får vi snart vår veckovisa påfyllning av ekologiska grönsaker och frukt. Frysen har vi aldrig varit mycket för att använda, så där finns bara lite glass och någon enstaka brödbit. Skafferiet är desto mer innehållsrikt med allt från sylt till konserverade tomater och en stor skål med lök. Och popcorn!


Jag har funnit en och halv påse med små hårda majskorn att poppa i lite olja. De ger säkert 15-20 liter färdiga popcorn. Och popcorn är ju inte godis egentligen, utan mer som mat, eller hur? Det blir perfekt som komplement till middagarna ifall man fortfarande känner sig lite hungrig, och det kostar i princip ingenting. Popcorn är så klart det man ska äta när man ska ha en minimal matbudget. Följaktligen blir det popcorn till Morden i Midsomer ikväll!

Existensminimum del 6: Slutsatser

Här kommer sista delen i min granskning av idealbudgeten som banken planerat, och som på 500 kronor när ligger på existensminimum.

Till bankens basbudget kan man addera sådant som sparande, semester, studielån, nöjen, etc. Det kan man nog inte till existensminimum. Lever man så fattigt är det ju förstås inte meningen att man ska spara, ha semester eller ha roligt på något annat vis. Att man inte heller ska kunna betala sina studielån är förstås lite allvarligare, men jag förmodar att fattiga inte anses behöva någon utbildning? Och har man ändå gått på universitetet med studielån innan man blir fattig så är man ju dels van vid att leva under existensminimum redan under studietiden (eftersom studielånen inte hängt med i prisutvecklingen) och dels kan man säkert få nedsättning av återbetalningsbeloppet om man har tur.


Säg att vi skulle ge oss tusan på att leva på existensminimum. Det skulle kräva följande åtgärder. Maken skulle få lida svårt både av medhavd lunchlåda och enformig kost. Husmodern, som till skillnad från maken gärna står ut med samma mat dag ut och dag in samt matlåda, tänker sig ekologisk vitkål som basföda samt nolltolerans för kött och ost - ja i princip en vegankost, faktiskt. Helt okej för mig.

Kläder och skor bytes enbart när de är utom lagning och räddning, och inhandlas företrädesvis på Myrorna. Jodå, man kan skaffa sig en hypertrendig elegant stil i secondhandlådorna genom att leta upp gamla hippa 60-talskläder, särskilt om man är mager och det lär man ju bli av vitkålsdieten, vetja!). Klippning och schampo? Bah! Varför inte löpa linan ut och skaffa dreads på naturlig väg?

Husmodern skulle få hålla i glasögonen under löprundorna (kontaktlinser är för dyrt) och glasögonen bytes enbart när man verkligen inte ser något längre. Utgifterna för huvudvärkstabletterna torde förmodligen stiga i det fallet, men ändå. Gymet är förstås onödigt, även om det är billigast i landet. Vi kan träna gratis utomhus. Dessvärre verkar det som om vi måste behålla kostnaden för tandläkarbesöken. Låter man bli att gå till tandläkaren sparar man visserligen pengar på kort sikt, men på längre sikt kan utgifterna bli fullkomligt gigantiska. Bättre att betala några tusenlappar om året nu än hundratusentals kronor om tio år, eller hur?

Ingen tv, ingen fast telefon. Det skulle kunna gå i nödfall. Försäkringarna däremot, de släpper jag ogärna. Precis som med tandläkarbesöken finns det gränser för hur dumsnål man kan tillåta sig att vara. Studielånen lär väl inte gå att komma undan och det månatliga sparbeloppet hade säkert tredubblats vilket i och för sig låter trevligt, men å andra sidan blev det ingen semester och inga nöjen alls för vår del.

Som ni märker blir jag gnällig bara av tanken. Det hade varit för trist att bara spara och aldrig kosta på sig något kul. Jag tror inte det är meningen att mitt liv ska se ut på det viset. Däremot har de som inte har något val, utan tvingas leva så snålt, min fulla och djupa sympati! Att leva så knapert under en längre tid måste vara nedbrytande mentalt, i alla fall för de flesta.

Även om jag skulle ha svårt att helt frivilligt leva på existensminimum/bankbudget, så innebär det förstås inte att jag inte kan bättra mig alls. Det finns visst områden i våra utgifter som lätt skulle kunna vara snävare. Jag har dock svårt att motivera totalt köpstopp eller att jaga minsta lilla öre. För vissa personer kan säkert själva utgiftsjakten eller köpstoppet fungera som en sporre i sig, lite som en sport. Själv fungerar jag inte på det viset, men jag förespråkar förstås inte heller vettlös shopping av helt onödiga saker till helt onödigt dyra priser. Lagom är nog helt enkelt bäst för min del.

Existensminimum del 5: Somliga går i trasiga skor?

Kläder och skor ska enligt bankens idealbudget kosta 6000 kronor per person och år. Maken och jag har en nästan dubbelt så stor budget och då shoppar vi ändå mestadels på H&M, Skopunkten och andra lågpriskedjor. Det är inte direkt några Manolo Blahniks som husmodern sticker ner fossingarna i när hon ska till jobbet. Å andra sidan kan även billigare skor se propra ut med rätt skötsel. Träningsskor, promenadskor och underkläder är de enda områden där vi kostar på oss dyrare märken och bättre kvalitet, därav den högre totalsumman i klädbudgeten.

Dessa skodon duger icke på jobbet!

Min ömma moder har inpräntat att det inte går för sig att dyka upp på jobbet och se ut hur som helst. Det behöver inte vara dyrt, men det måste vara helt, rent, välborstat och av så god kvalitet som går att uppbringa för en ringa summa.

Även den som lever på existensminimum kan med benäget bistånd från dagens lågprisbutiker eller second hand-butiker se proper ut även om man kanske inte har möjlighet att köpa lika många ombyten som den som är stadd vid bättre kassa. Man får väl tvätta oftare, helt enkelt. Ingen behöver gå i trasiga kläder och skor - de går att laga! Framför allt finns det ingen anledning att gå omkring i smutsiga och dammiga skor. En liten tub eller svamp med skoputs kostar inte många kronor.

Existensminimum del 4: God och nyttig mat kostar!

Matdelen i idealbudgetarna är det märkligaste av allt. Banken tycker att två personer bör klara sig på cirka 2500 kronor i månaden. Jag gissar att det skulle gå att nå målet om man enbart håller sig till prisdumpad skräpmat och godis? Själva kostar vi på oss ekologisk mat, väl medvetna om att det är en lyx som är få förunnat. Det är en prioritering som vi aktivt valt att göra. Utöver just de ekologiska grönsakerna och frukten så handlar vi billigt på närmaste stormarknad. Priserna där skiljer sig betydligt ifrån de dyrare livsmedelsbutikerna i innerstaden.


Vi äter aldrig gris- eller nötkött, vilket borde sänka våra matkostnader rejält. Å andra sidan äter vi kalkon och fisk, så det kanske inte är någon större prisskillnad? Jag har faktiskt inte jämfört. Summa summarum så går det inte att komma ifrån att vår matbudget är mer än dubbelt så stor som bankens. Även om vi slutade äta ekologiskt har jag svårt att se hur vi skulle kunna komma ner till 2500 kronor per månad i matkostnad.

Matpriserna har nu stigit under en tid och man tror tydligen att prisökningen kommer att bestå. Det gör det förstås ännu mer omöjligt att komma ner till idealmatbudgetens belopp.

Existensminimum del 3: Man måste vara frisk för att ha råd att leva fattigt.

Här fortsätter nu min granskning av och funderingar kring bankens idealbudget för hushållet, som bara ligger 500 kronor över existensminimum om man räknar bort bilkostnader.

Friskvård: Hur två personer ska klara sig med knappt 300 kronor per månad för sport och fritid är mer jag begriper. Maken och jag går på Sveriges billigaste gym men det kostar ändå 400 kronor i månaden för två kort. Går man på Friskis och Svettis är kostnaden större än så. Jag antar att man även ska räkna in kostnader för exempelvis löparskor i beloppet? De måtte skämta! Med tanke på hur viktig daglig motion är för hälsan och för ett långt aktivt liv, så tycker jag nog att vi svenskar är värda en något mer generös budget för idrottsaktiviteter? Motion är faktiskt också en sorts "pensionsförsäkring".



Hygien och hälsovård är ett annat skojigt kapitel. Banken räknar med 900 kronor i månaden. Bara våra halvårsvisa profylaktiska besök hos tandhygienist och tandläkare tar hälften av det beloppet! Den kostnaden kommer att öka från 1 juli då man enbart får bidrag med 150 kronor per år och person för tandvård upp till 3000 kronor. Många tror att tandvårdsreformen innebär billigare tandvård, eftersom den framställts på det viset av politikerna och i media, men för den absoluta majoriteten av svenskar innebär reformen tvärtom ökade priser hos tandläkaren. Även vid dyrare ingrepp är det enbart vissa typer av ingrepp som ersätts. Därför är det viktigt att även fortsättningsvis lägga undan pengar för framtida tandvårdskostnader.

Lägg därefter till en närsynt och tilltagande astigmatisk husmoder och hennes tillika närsynte make som med jämna mellanrum (vart 4:e eller 5:e år) kräver glasögon i minst 5000-kronorsklassen. Husmodern använder också kontaktlinser vid sportutövning. Då blir det bara på sin höjd 1000 eller 2000 kronor kvar av årsbudgetbeloppet för vår del, beroende på hur ofta kontaktlinserna används. Dessa slantar ska räcka till enstaka läkar- och sjukgymnastbesök, huvudvärkstabletter, ev. medicin, tandborstar, schampo, tamponger, toapapper, husmoderns billiga Nivea ansiktscreme, etc. etc. Det blir svårt.

Räknar man bort tandvård och synkorrigering helt och hållet så kan dock 900 kronor i månaden räcka till, förutsatt att man har hälsan, alternativt kan utnyttja högkostnadsskyddet för läkarvård och medicin. Slutsatsen blir alltså att man måste vara väldigt frisk och ha god syn och urstarka tänder om man ska ha råd att vara fattig. Använd tandtråd varje dag!

Existensminimum del 2: Snålt med försäkringsutrymme i idealbudgeten!

Efter ett antal koppar starkt kaffe har nu denna husmoder börjat hämta sig från den estniska demokratichocken i EU, och vi kan återgå till dagordningen på bloggen. Som utlovat fortsätter här serien kring den ideala hushållsbudgeten.

Det första jag reagerade på när jag jämförde vår egen budget med bankens idealbudget var att
beloppet för försäkringar är ganska snålt tilltaget. Banken räknar endast med olycksfalls- och hemförsäkringar, och de har satt ett belopp på sammanlagt 230 kronor i månaden för dessa försäkringstyper. Det räcker faktiskt nästan för oss som har marknadens billigaste gruppförsäkringar på dessa områden. Sedan måste man ju ha a-kassa och inkomstförsäkring också, och här räknar banken på 1120 kronor, vilket kanske är realistiskt? Men med tanke på att existensminimum ligger 500 kronor lägre än bankbudgeten, så är risken att människor som tvingas leva på existensminimum inte anser sig ha råd med vare sig olycksfallsförsäkringar eller a-kasseavgifter. Skulle något hända blir dessa fattiga således ännu fattigare!


Det finns försäkringar som banken inte räknat med alls. Genom jobbet har man ju ofta grupplivförsäkringar som kan (och bör!) utökas så mycket det går. Vi har dessutom extra grupplivförsäkringar genom vårt försäkringsbolag. Totalt betalar vi cirka 2000 kronor per månad bara i försäkringar, vilket alltså är 650 kronor mer än vad banken räknat med. Då räknar vi inte in husdjursförsäkringarna, och inte heller de sjukvårdsförsäkringar vi står i begrepp att skaffa. Och vi har inte ens nämnt pensionsförsäkringar - många sparar ju i sådana.

Jag tycker det är en smula naivt att ha så låga typbelopp på försäkringssidan. I Sverige idag måste alla medborgare ta större privat ansvar för ekonomin vid oförutsedda händelser och se till att vara försäkrade för alla eventualiteter. Social- och vårdförsäkringarna får allt snävare, ibland näst intill omänskliga, villkor och de plockas i vissa fall bort helt och hållet. Vi kan inte längre räkna med att våra skattepengar ska fungera som försäkring, i alla fall inte individuellt. Då blir det särskilt viktigt att summor för a-kassa, grupplivförsäkringar, etc. finns inräknade i beloppet för existensminimum! Varken samhället eller den enskilde tjänar ju på att de fattiga blir ännu fattigare.

Existensminimum del 1: Vem kan leva på idealbudget?

Nu har jag fört noggrann kassabok på Buxfer under ett par månader. Då och då snubblar man över mallar för hushållsekonomi, antingen det är existensminimum eller bankernas typexempel. Jag har alltid undrat vem sjutton som kan leva med så minimala utgifter? Två vuxna ska kunna leva på knappt 7000 kronor i månaden enligt existensminimum, men jag vet inte hur de räknat mer i detalj på det. Enligt vår bank ska man kunna leva på drygt 10000 kronor i månaden, och där finns det mer detaljerat beskrivet. I deras budget ingår bilkostnader på 2600 kronor så om man räknar bort bil så är, intressant nog, bankens basbudget ungefärligen det samma som existensminimum, fast banken är faktiskt en hel femhundring mer generös.

Hur som helst har jag inte kunnat motstå att jämföra vår egen budget, samt kassaboken jag fört, med de här typmallarna. Att vår egen budget är betydligt större än idealet, det har jag ju insett långt innan jag ens började föra kassabok. Går det att leva sådär billigt? Bör vi satsa på att få ner utgifterna till ett minimum?


Eftersom vi bor och jobbar i storstan kan vi unna oss lyxen att inte ha någon bil, men andra människor som bor illa till har kanske svårare att avstå. Jag har förstått att just bilar är liksom ett svart hål i hushållsekonomin. Jag och maken har bestämt att unna oss taxi eller hyrbil i de få fall vi inte kan ta oss fram utan motorfordon. Årskostnaden för detta är bara en liten bråkdel av vad det skulle kostat oss att ha bil. Vi har flera vänner som gått med i en bilpool, det vill säga att man delar bil och därmed alla kostnader med flera andra personer. Ursmart!

Tv och telefon får kosta 450 kronor enligt bankens idealbudget. Det kan nog gå, ifall man enbart har varsin billig mobiltelefon med kontantkort och om man håller sig till basutbudet på tv. Förutsatt att man betalar tv-licensen, förstås. Och det gör man ju plikttroget, till skillnad från politikerna. Vi har även fast telefon som kostar cirka 300 kronor i månaden. Jag har funderat på att ta bort den, men å andra sidan har vi många släktingar och vänner som bor utomlands, och det är betydligt billigare att ringa dem via fast telefoni. Å tredje sidan skulle man förstås kunna Skypa dem alldeles gratis via datorn...

För att inte det här inlägget ska sätta någon sorts längdrekord i bloggosfären så har jag delat upp det i flera delar. Spännande fortsättning följer således imorgon! Då ska jag titta på vilket försäkringsutrymme som idealbudgeten medger.

Ka-ching! Min kreditkorts-historia.

Häromdagen läste jag i Dagens Industri att svenskarnas kreditskuld är större än någonsin. Mycket är givetvis bolån, men en hel del är också konsumentkrediter. Jag tror att alla som är födda på 1940-talet och framåt är uppväxta med att det är ganska okej att låna, särskilt till bostad, bil, köksinredning och andra kapitalvaror. De yngre generationerna tycker även det är okej att låna till elektronik, märkeskläder och annat roligt som man i ärlighetens namn egentligen inte behöver. Ren konsumtion alltså. De äldre generationerna fick tvärtemot lära sig att lån var fel och att man måste spara innan man kunde konsumera. Mycket har hänt på några få decennier.

För egen del har jag kreditkort, men använder dem numera som betalkort så att man slipper betala några räntor och avgifter. Jag tycker det är bekvämt ibland, som exempelvis när man måste göra ett oväntat större inköp och kanske inte har tillräckligt med lönepengar kvar. Visst skulle jag istället kunna ta av mina sparade buffertpengar för oväntade utgifter, men på något vis bär det mig emot rent mentalt att ta av sparpengarna. Då är det liksom enklare att vispa fram kreditkortet och betala kalaset nästa lön istället. Det kostar ju inget, så länge man vet att man kan betala hela beloppet vid nästa lön. Jag tycker det här är en knepig fråga. Vad tycker ni? Är jag för mentalt bunden vid mina kreditkort? Borde jag klippa dem?

Det roliga är förresten att jag får höjd kredit hela tiden. Kortföretagen är tydligen skitsura för att de inte tjänar några pengar på mig så de skickar på mig mer och mer kredit, haha. Det har de inte mycket för.



Annat var det i mitt slarviga förflutna. Faktum är att jag förköpte mig på kreditkort de första åren jag bodde hemifrån. Det var på 1980-talet och banker och företag slängde kreditkort och lån efter alla. Det var helt sjukt. Som korkad gröngöling med egen ekonomi och egen bostad försökte man ju leva upp till alla samhällets förväntningar om ett vackert hem och märkeskläder och dyra ansiktscremer och långresor. Så man tackade och tog emot så fort någon erbjöd kredit. Jösses! Jag och min dåvarande pojkvän lyckades till slut betala av de där korten och lånen vi tagit, men det var seeeegt. Vi klippte alla kort utom det som var knutet till bankkontot och det dröjde många långa år innan jag tackade ja till kreditkort igen. Jag fick mig verkligen en ordentlig läxa och är numera mycket medveten om att det som köps på kort skall betalas i sin helhet vid nästa lön. Som sannerligen icke är en obegränsad källa att ösa ur. Men förr i tiden när jag handlade med de där korten så var det precis som om man aldrig skulle behöva betala tillbaka pengarna. Så kändes det åtminstone. Stackars lilla dumma flicka, det är tur att du lär av misstagen.

Finanskvinnans Funderingar uppmärksammade mig på en mycket tänkvärd film kring USAs uppbyggnad kring just konsumentkrediter och lån. Samma sak gäller ju för hela västvärlden. Vi är helt enkelt upplärda att handla på kreditkort för att hålla ekonomin och tillväxten igång. Filmen heter In Debt We Trust, och här är länken till första avsnittet av filmen.

Veckopeng

Jag har tidigare skrivit om nyttan med spargris även för vuxna. Den senaste månaden har jag och maken provat att återinföra veckopengen - för oss själva! Det visade sig vara ett ursmart drag. Förut kunde jag köpa kläder och småprylar till hemmet utan att tänka så värst mycket på saken. Fanns pengar på kontot och jag bedömde att inköpet låg inom budget så var det bara att slå till på impuls och försöka rättfärdiga inköpet för den andra äkta hälften vid hemkomsten. Å andra sidan kunde jag tycka att maken var lite väl slösig när han föredrog att gå ut och äta lunch istället för att, som jag själv, ta med matlåda. Våra olika prioriteringar med pengarna har aldrig lett till någon konflikt eftersom vi lyckligtvis aldrig gjort några inköp som vi inte haft råd med, men det har ändå känts som om pengar kan rinna iväg utan koll. Veckopengen har löst problemet!



Varje fredag tar vi alltså ut vår respektive veckopeng kontant. Vi har valt en femhundring vardera i veckan. Maken föredrar som sagt att äta lunch ute flera dagar i veckan och lägger en hel del av fickpengarna på detta. Är han ensam hemma någon kväll blir det gärna hämtpizza också. Själv lägger jag alltså pengar på kläder och småsaker till hemmet, men märker att jag blivit betydligt snålare och sparsammare när jag har en begränsad veckopeng än förut när jag kunde handla mer obegränsat. Häromdagen köpte vi presenter (Mors dag och annat) och då delade vi på kostnaden från våra respektive veckopengar. Samma sak när vi köpte några öl och en flaska fransk cider på systemet inför helgen. En femtilapp var.

Detta med att lägga ihop till inköp är något helt nytt för oss som haft en sammanblandad ekonomi från start. Vi resonerar som så att vi är en familj, en enhet, och då är alla inkomster gemensamma, oavsett vem av oss som dragit in pengarna. Det är skönt, tycker jag, för då slipper man hamna i sitsen att den som har högst lön alltid har mest pengar kvar när räkningarna är betalda. Det blir lätt så att den högavlönade har råd att resa, festa, shoppa kläder och till och med spara, medan den som har mindre pengar att röra sig med ständigt får kämpa för att budgeten ska gå ihop och kanske till och med får avstå från semestern. Jag har en lågavlönad bekant som är "skyldig" sin högavlönade sambo uppåt hundratusen kronor, bara för att hon skulle ha "råd" att följa med på gemensamma semestrar och göra andra saker gemensamt med sin sambo. Jag kan inte tycka att det är schysst. Sådant där måste obönhörligen tära på relationen i längden, och så slutar det med skilsmässa där ena parten har en stor skuld till den andra för gemensamma utgifter under förhållandet. Nä, fy. Med gemensam ekonomi slipper man åtminstone gräla om pengar.

Men den här veckopengen är en annan sak. Den ger oss nämligen en fast budget för alla sådana där utgifter som inte är helt nödvändiga. Äta ute, gå på pub eller bio med polarna, kläder och skor, heminredning, presenter, alkohol, godis, dvd-filmer, musik, dataspel, med mera. Istället för att låta dessa utgifter bara rinna iväg helt okontrollerat under månadens gång så har vi numera en fast summa avsatt för detta, vilket dessutom ger mer pengar över av lönen som vi kan använda för vårt sparande. Blir det händelsevis något över av själva den kontanta veckopengen så deponeras detta i spargrisen. Och det blir ofta en slant över, eftersom vi blivit så mycket snålare med fickpengarna och tänker efter noga innan vi köper något.

Schack och helt matt av vårluften

Tiden flyr! Jag har varit tyst här i flera veckor nu. Det var väl inte riktigt meningen, men ni vet hur det är... Mycket på jobbet och, nu i maj, dessutom en alldeles bedövande vårtrötthet som såklart är pollenallergi som jag ihärdigt försöker förneka. Jag vet att jag borde gå till apoteket och köpa Clarityn men det bär liksom emot. Därför dråsar jag ner på sängen var och varannan dag, så fort jag kommer innanför dörren efter jobbet, och där blir jag sedan liggande som förlamad medan jag ihärdigt funderar på allting jag borde göra istället. Städa till exempel. Under de senaste veckorna har jag bara lyckats hålla undan det värsta. Men vårsolen lyser obarmhärtigt upp de ännu oputsade fönstren och mitt samvete säger mig att det vore på sin plats att torka golven. Träning och motion är en annan sak som klart hamnat på efterkälken under den senaste månaden. Kanske ska jag ändå göra som doktorn säger: Poppa piller och se om jag blir piggare?

All tid som spenderats i sängen har ändå inte varit helt bortkastad, för nu har jag funderat lite mer över den här husmodersbloggen. Jag har bestämt mig för att inte enbart skriva om städning, utan om "life management", eller vad det nu kan heta för tjusigt, sådär i största allmänhet. Mina tankar går som vanligt till allt som FlyLady har gett mig. Ni kanske minns att hon även lär ut sitt koncept FACE (Financial Awareness Continually Empowers) och att detta lärde mig att äntligen hantera pengar på ett ansvarsfullt - eller nåja, mindre ansvarslöst - sätt. På senare tid har jag tagit ytterligare ett steg mot ekonomiskt ansvar genom vissa insikter om orsaken till att jag ständigt misshandlat min stackars privatekonomi. Mer om detta kommer snart. Promise!

FlyLady gjorde mig vuxen

Som jag skrev senast så var det FlyLady som sent omsider fick mig att bli vuxen. Hon är den enda städgurun i världen som begriper sig på sådana som mig. Folk som är BO ("Born organized" som FlyLady kallar dem) fattar inte problemet. Det är väl bara att bestämma sig och sätta igång att städa. Men för oss som inte är BO så fungerar inte det. Vi är nämligen SHEs, "Sidetracked Home Executives", människor som impulsivt låter sig föras med av vad som än råkar dyka upp i deras väg.

Sådan är jag. Jag kan sätta igång att göra en sak, men om något då stör mig mitt i arbetet så är det jättesvårt att återfå fokus. Istället följer jag den nya impulsen och jag kan associera och byta aktivitet i det oändliga. Det medför att jag aldrig avslutar något. Jag får aldrig någonting gjort. Vad nyttar det till att jag bestämmer mig för att sätta igång med något när det beslutet är glömt efter tjugo minuter och jag har gått vidare till något helt annat? Värdelöst.

FlyLady gav mig lösningen på problemet: Rutiner! Sluta med Projekt som ändå aldrig slutförs. Börja med Rutiner istället. Det var nyckeln! Nu får jag äntligen massor gjort och jag slutför det jag påbörjar (i alla fall för det mesta). Jag har gått från CHAOS (Can't Have Anyone Over Syndrome) där en ringande dörrklocka förorsakar panik på grund av röran innanför dörren, till en fridfull tillvaro där man gör saker en kvart i taget. Det är en känsla som måste upplevas. Jag är så stolt över mig själv!

Du kan göra vad som helst i 15 minuter, säger FlyLady. Det är ett superbt knep, för om du sätter din timer på 15 minuter och sätter igång (med att städa, plugga, deklarera eller vad du nu inte kan förmå dig att göra) så visar det sig garanterat att när timern ringer så är du så inne i aktiviteten att du gärna fortsätter en kvart eller två extra.

En annan viktig sak som FlyLady har insett är att vi slarvmajor ofta är Perfektionister. Vi tänker som så att det är förstås ingen idé att sätta igång att städa om vi redan på förhand vet att vi ändå inte kommer att hinna med att göra jobbet Perfekt. Helt vansinnigt! Ingen och inget är Perfekt. Den inställningen medför bara en förlamande känsla av otillräcklighet och så blir ingenting gjort! Ta 15 minuter och gör så långt du hinner istället. "Babysteps, babysteps!" manar FlyLady.

"Spotta på en sten..." tänker jag numera och torkar av spisen hjälpligt istället för att försöka få den helt fläckfri. Jag tänker som så att om jag putsar lite på den varje dag så kanske de där inbrända bruna fläckarna runt kokplattorna går bort en vacker dag. Eller så gör de inte det och det är också okej. Någon gång får jag kanske en ny fräsch spis som inte bär minnen från en slarvigare period i mitt liv?

FlyLady har också hjälpt mig att göra en budget och hantera min ekonomi bättre. Det programmet heter FACE: Financial Awareness Continually Empowers. Och det senaste är FlyLady Personal Trainer, en rutin som hjälper dig att komma iväg till träningen! FlyLady har alltså rutiner som hjälper dig på de flesta områden i livet. Och det mest underbara är att all hennes hjälp är GRATIS! De är ett helt gäng amerikanska kvinnor som jobbar på projektet, och de drar in pengar för driften genom att sälja städgrejor. En halv miljon människor över hela världen prenumererar på FlyLadys e-postlista med påminnelser! Jag blir nästan tårögd när jag tänker på hur snälla FlyLady-tjejerna är som hjälper så många av oss att hantera våra liv utan att ta en enda krona i arvode.

För alla hopplösa slarvmajor där ute - det finns således hjälp även för oss som inte passar in i den normala mallen för hur man bör fungera. Efter fem år med FlyLady och hennes 15-minutersrutiner har jag inte bara ett mer välstädat hem och en sundare ekonomi, utan även en bättre karriär och en ljusare framtid. Det låter som ett mirakel, och det känns faktiskt som ett sådant också.

P.S. Jag vet inte ifall FlyLady är något för Born Organized-människor, men det borde funka för alla? Ni som är sådana där ordentliga människor kan väl skriva och berätta vad ni tycker om FlyLady?