Jag har unnat mig en Ergorapido

Electrolux nya handdammsugare Ergorapido säger i sin reklam att man ska "unna sig" en extra dammsugare, så nu har jag gjort precis det. Det var ett impulsköp som jag gjorde i pur frustration en lördag och man ska ju inte shoppa när man är upprörd och särskilt inte prylar som kostar över tusenlappen. Men nu hände det i alla fall.

Det som avgjorde köpbeslutet var för det första att man ta loss mittendelen och få en bordsdammsugare, vilket jag önskat mig väldigt länge nu, och för det andra att den är så otroligt snygg och färgglad. Min har färgen tangerine som går fint ihop med väggfärgen i de flesta rum här hemma. Priset var också överkomligt. Jag betalade 1395 kronor, men hade jag orkat springa lite längre bort på stan hade jag kunnat köpa den för ett par hundralappar billigare.

Nu var jag som sagt på lite dåligt humör och brydde mig därför inte om att vara småsnål. Istället sprang jag in i närmsta butik som visade sig vara en sån där Hemma-butik. Jag hade aldrig varit i en sådan förut. De hade massor av roliga hushållsapparater och jag var nära att komma ut med en ny govldammsugare och en riskokare också, men lyckades hejda mig i sista stund. Riktigt så stor budget har jag nämligen inte att röra mig med.

Butiken kändes väldigt hemtrevlig på ett sätt men servicen var minst sagt slö. Konstigt, med tanke på att Hemma-butikerna inte direkt hör till lågprisskiktet. På OnOff förväntar man sig liksom att bli ignorerad, men när jag betalar någon hundring extra så vill jag nog faktiskt ha lite uppmärksamhet! Nåväl, till slut kom hjälpen.

När jag monterat Ergorapidon och satt den på laddning upptäckte jag att laddningsstället hade blå lysande ufo-ljus på sidorna, vilket fick maskinen att kännas ännu mer som familjen Jetssons husrobot. Enligt uppgift på produktbladet ska 15-20 timmars laddning ge 20 minuters gångtid. Hade jag vetat det före inköpet hade jag förmodligen inte köpt någon. Va? 20 minuter! Det låter ju störtlöjligt lite. Men å andra sidan visar det sig att den där dryga kvarten räcker gott och väl. Ergorapido är ju ingen huvuddammsugare, utan mer en grej man greppar när det ska dammsugas upp en och annan liten råtta eller lite smulor från bordet och det tar ju faktiskt inte många sekunder i taget. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle behöva köra den så länge som 20 minuter. Häromdagen när jag fick kort förvarning om gäster så använde jag min nya maskin över hela lägenheten för att ta upp synliga dammråttor och det tog då inte mer än på sin höjd 6-7 minuters användningstid för att gå igenom nästan 90 kvadrat.



Okej, hur funkar den då? Eftersom maskinen var ett impulsköp hade jag inte varit min vana trogen och läst på fakta först. Alltså var det först när jag kom hem som jag började leta recensioner. De var minst sagt motsägelsefulla. En person sa att det var den bästa dammsugare han haft. En annan sa att det var den sämsta och att den bara skjuter smutsen framför sig och enbart dög att slänga på skroten. En recensent sa att den var helt värdelös att suga upp kattsand med, medan en annan påstod att den var en hejare på att suga upp kattsand. Återstod alltså bara för mig att tålmodigt vänta på att den första 24-timmarsuppladdningen skulle bli klar så att jag kunde prova själv. Det var hemskt nervöst, ska jag säga. Tänk om de negativa recensionerna hade rätt och jag hade köpt en värdelös dammsugare? För en massa pengar. *gulp*

Min käre make "tjuvstartade" efter bara 15 timmar med att suga upp ett par dammråttor och lite ludd. Han påstod att det gick fint. Jag testade några timmar senare med att ta mig an ytterligare dammråttor (de förökar sig misstänkt fort i just vårt hem, tror jag) och kunde häpet konstatera att jag bara behövde hålla Ergorapidon på sådär en decimeters avstånd från råtteländet för att den utan nåd skulle dras till sugmunstycket och försvinna upp i dammbehållaren! Den var ju bra ju!

Nästa dag råkade jag lyfta på ett hörn av mattan under matsalsbordet och trampade i en hel hög med små smulor. Snabbt dit med nya maskinen och suga runt lite. Smulfritt! Häpp!

Jag tog loss bordsmaskindelen och testade att dammsuga bort katthår från gardinerna. Nä, funkade inte ett dugg. Det gick bättre när jag satte på det lilla borstmunstycket men då var det ärligt talat själva borsten som gjorde rent och inte dammsugaren. Jag kunde konstatera att bästa medlet mot djurhår fortfarande är en duktigt klistrig roller.

Jag smulade ner bordsduken med flit för att testa bordsdammsugaren och det fungerade som en dröm. Jag testade även bordsdelen på soffan och den sög upp damm och smulor men inte katthåren. Där måste jag fortfarande ta till vår vanliga dammsugare (en gammal halvbra Electrolux Clario Z1910) med möbelmunstycket för att få rent, vilket jag brukar göra en gång i veckan. Där emellan är det roller som gäller.

Slutsatsen blir att Ergorapidon är superbekväm när det gäller att fånga dammråttor och ta upp smulor. Den är ändå enbart ett komplement, man ska nog inte ha den som huvuddammsugare. Man ska nog heller inte ha alltför smutsigt och tro att den här maskinen gör samma jobb som en "riktig" dammsugare. Jag kan tänka mig att den som skrev att Ergorapido skjuter smutsen framför sig inte hade dammsugit med en rejäl dammsugare på bra ett tag dessförinnan?

Det bästa är att förut tänkte man bara "Jag borde dammsuga upp det där", men det är mer omständligt att ta fram stora dammsugaren ur garderoben, dra ur sladden ur vindan, plugga in kontakten och släpa dammsugaråbäket fram till den lilla plätt där smulorna eller råttorna befinner sig. Nu är det bara att greppa den trådlösa dammsugarbetjänten och slå på. Vips är problemet fixat och det tar bara några sekunder.

Däremot är Ergorapidon komplett värdelös på djurhår, vilket ju är en stor nackdel för oss djurägare. Kattsand har jag inte ens testat, för i och med att maskinen är påslös (och sprillans ny!) så tycker jag det är lite väl äckligt och kladdigt att ge sig på spillet kring kattlådan. Främst använder jag ett dedikerat vanligt hederligt sopborste-set för den uppgiften och torkar efter med Viledas stora våtservetter för golvrengöring med mopp.

Påslösa maskiner är generellt sett jobbiga att tömma eftersom man riskerar att alla smulor och allt damm trillar ut igen när man försöker tömma dem i sophinken. Ergorapidon har en liten lucka framför ett hål där man kan sätta huvuddammsugarens slang och alltså dammsuga ur skräpbehållaren. Det funkade inte helt bra, den gång jag försökte. Det var svårt att få ut alla smulor och dammtussar den vägen. Så det bästa är nog att försiktigt tömma skräpet i soppåsen ändå.

En annan nackdel är borstvalsen som sitter i golvmunstycket. Vem kom på den idiotiska idén? Kommer man för nära mattfransarna eller något annat snöre eller garn så fastnar de såklart i den där roterande borstvalsen. Tack och lov går borstvalsen att lyfta ur munstycket om man inte vill ha det där. Jag kan inte tänka mig att de där roterande borsten gör någon som helst nytta.

Slutbetyget blir alltså att Ergorapido är mycket bekväm för snabb hjälp med smulor och damm mellan de ordinarie huvuddammsugningarna med riktig dammsugare, men förvänta dig inga underverk. Och fastna inte i mattfransarna! Har man goda inkomster kan det helt klart vara värt att lägga en dryg tusenlapp på att slippa sladdar och otympliga åbäken så fort det blir lite smuligt på golvet.

En skojig sidoeffekt som jag upptäckte häromnatten var att de där starkt lysande blå ufo-ljusen i laddstationen ger mig ledljus på toa när jag behöver göra ett besök nattetid! Placeringen av Ergorapidon en bit utanför toan ger alltså lyse om man låter bli att stänga dörren. Kul! Och lite skrämmande på samma gång, haha.



Jag börjar också bli lite sugen på att byta ut golvdammsugaren (Clarion) mot en ny, men då vill jag helst ha en lyxig Nilfisk Extreme och de är ingenting man köper på impuls direkt. En sådan maskin kostar åtskilliga tusenlappar. Det är en investering som kan jämföras med den mina föräldrar gjorde i slutet av 60-talet när de köpte en rackarns fin ljusgrön Electrolux-dammsugare som på den tiden var någon slags state-of-the-art-maskin för hushållet. Även om jag var väldigt liten då så har jag ett svagt minne av själva inköpet. Jag kommer ihåg den lätta nervositet som ett så viktigt och stort inköp förde med sig och hur dammsugaren högtidligen bars till bilen för hemtransporten. Den höll vad den lovade i uppåt 20 års tid faktiskt. Jämförbar med min mormors gamla Volta-dammsugare som tjänstgjorde i åtminstone 30 år, om inte längre. Mitt eget hushåll har redan sett en hel rad av billiga golvdammsugare passera i revy, så just därför lutar jag åt en dyrare och mer rejäl variant nästa gång. Om det är någon med erfarenhet av Nilfisks dammsugare så hör gärna av er. Vi har aldrig haft det dammsugarmärket i familjen så jag har ingen egen erfarenhet.

Jag är onormalt Vileda-beroende

Jag hatar verkligen Viledas reklamfilmer. Fyyy, de är hemska. Kommer ni ihåg den där när Viledas VetenskapsMan hade uppfunnit en ny mopp och lämnade ut varsitt exemplar till ett gäng läskiga tyska Hausfraus (de gav intrycket av att komma direkt från filmen Stepford Wives!) som sedan vägrade att lämna ifrån sig mopparna när Vileda-männen återvände? *ryyyys* När jag såg den reklamfilmen svor jag att aldrig i livet köpa något från Vileda. Hhha-hha-ha... Well...

Det råkar vara så att jag älskar Vileda-produkter. Jag har tydligen muterat till att bli en sådan där Stepford Wife som vägrar släppa Vileda-moppen. Deras prylar funkar nämligen alldeles lysande fantastiskt.

Min stormarknad har en hel vägg full av Vileda-produkter, och varje gång jag är där för att handla så dras jag till den där Vileda-exposén som en fluga till en sockerbit. Det känns faktiskt lite sjukt och onormalt och skämmigt att gilla Vileda-produkter så där mycket. Men jag bara måste dit och kolla ifall det ändå inte är något jag behöver köpa hem, fast jag har ett helt städskåp sprängfyllt av pinaler från Vileda.

Jag är inte ensam, det har jag förstått. Vid minst två tillfällen de senaste veckorna har jag sett andra tjejer hovra runt den där Vileda-väggen, precis som jag, lite generade. Man försöker se ut som om man egentligen är intresserad av tvättmedelsdisken bredvid. Eller som om man bara råååkade gå förbi (look casual tralalalla...) för att i hastigheten plocka upp ett paket disktrasor. Men man dröjer lite i extra i varje steg. Man låter blicken nervöst flacka över hyllorna. Finns det nåt nytt? Man harklar sig lite besvärat. (Ånej, det kommer nån! Se ut som om du inte bryr dig.)

När det gäller mopparna så kan jag meddela att jag äger alla varianterna utom en. Jag kan inte förmå mig att köpa den där sista för alla mina andra moppar gör redan jobbet. Jag har också ett onormalt stort förråd av de där rosa hushållshandskarna, för att rosa gör mig glad när jag städar.

Mitt beroende började faktiskt med de där vita Miraclean-svamparna som jag kallar för magiska suddsvampar. Min vita köksbänk har aldrig varit så vit och fläckfri någonsin, det var ett veritabelt hallelujah moment. Jag hade även provat de där gröna skrubbsvamparna med gott resultat på envisa avlagringar i badkaret. Detta fick mig att misstänka att Viledas andra städprodukter fungerade lika mirakulöst, och så kom det sig att jag valde vägen till fördärv och fördömelse. Som sagt, minst två gånger i veckan smyger jag runt Vileda-hyllorna som den värsta heroinist! Jag skäms! Jag misstänker starkt att stormarknaden är kameraövervakad och jag är helt övertygad om att Securitas-vakterna vet vem jag är och vad jag gör vid Vileda-utställningen. *help!*

Senaste veckorna har jag tvångsmässigt handlat tea towels, alltså mirakeldukar i handduksform. De finns i tre färger och jag har onormalt många av alla. De rosa använder jag för att torka disk, främst glas för att de glänser så fint efter torkningen med tea towels. De gula har jag sedan för att putsa på spisen och på diskbänken så att allting blänker. De blå använder jag slutligen i badrummet eftersom jag vill testa ifall det gick att få tvättställ och kakel lika skinande som allt i köket. Det gick! Men oh, jag vill verkligen inte räkna ihop hur många hundringar jag har lagt på dessa tea towels sammanlagt. Jag måste ju ha en tea towel för varje dag, av varje färg. Eller hur? Det är ju fräscht. Och så tvättar jag hela rasket i 60 grader en gång i veckan.



I förrgår fick jag syn på vårens Wettextrasor från Vileda. Sååå fina färger och så gulligt med blommorna. Riktigt vårigt! Jag köpte raskt två paket och känner nu väldigt starkt att det är säkrast att köpa upp ett helt lager av blommiga disktrasor inför sommaren. Tänk om de tar slut? Och jag står där utan? Det känns inte bra. Det känns inte alls bra. Ni hör ju hur illa däran jag är!!

FlyLady gjorde mig vuxen

Som jag skrev senast så var det FlyLady som sent omsider fick mig att bli vuxen. Hon är den enda städgurun i världen som begriper sig på sådana som mig. Folk som är BO ("Born organized" som FlyLady kallar dem) fattar inte problemet. Det är väl bara att bestämma sig och sätta igång att städa. Men för oss som inte är BO så fungerar inte det. Vi är nämligen SHEs, "Sidetracked Home Executives", människor som impulsivt låter sig föras med av vad som än råkar dyka upp i deras väg.

Sådan är jag. Jag kan sätta igång att göra en sak, men om något då stör mig mitt i arbetet så är det jättesvårt att återfå fokus. Istället följer jag den nya impulsen och jag kan associera och byta aktivitet i det oändliga. Det medför att jag aldrig avslutar något. Jag får aldrig någonting gjort. Vad nyttar det till att jag bestämmer mig för att sätta igång med något när det beslutet är glömt efter tjugo minuter och jag har gått vidare till något helt annat? Värdelöst.

FlyLady gav mig lösningen på problemet: Rutiner! Sluta med Projekt som ändå aldrig slutförs. Börja med Rutiner istället. Det var nyckeln! Nu får jag äntligen massor gjort och jag slutför det jag påbörjar (i alla fall för det mesta). Jag har gått från CHAOS (Can't Have Anyone Over Syndrome) där en ringande dörrklocka förorsakar panik på grund av röran innanför dörren, till en fridfull tillvaro där man gör saker en kvart i taget. Det är en känsla som måste upplevas. Jag är så stolt över mig själv!

Du kan göra vad som helst i 15 minuter, säger FlyLady. Det är ett superbt knep, för om du sätter din timer på 15 minuter och sätter igång (med att städa, plugga, deklarera eller vad du nu inte kan förmå dig att göra) så visar det sig garanterat att när timern ringer så är du så inne i aktiviteten att du gärna fortsätter en kvart eller två extra.

En annan viktig sak som FlyLady har insett är att vi slarvmajor ofta är Perfektionister. Vi tänker som så att det är förstås ingen idé att sätta igång att städa om vi redan på förhand vet att vi ändå inte kommer att hinna med att göra jobbet Perfekt. Helt vansinnigt! Ingen och inget är Perfekt. Den inställningen medför bara en förlamande känsla av otillräcklighet och så blir ingenting gjort! Ta 15 minuter och gör så långt du hinner istället. "Babysteps, babysteps!" manar FlyLady.

"Spotta på en sten..." tänker jag numera och torkar av spisen hjälpligt istället för att försöka få den helt fläckfri. Jag tänker som så att om jag putsar lite på den varje dag så kanske de där inbrända bruna fläckarna runt kokplattorna går bort en vacker dag. Eller så gör de inte det och det är också okej. Någon gång får jag kanske en ny fräsch spis som inte bär minnen från en slarvigare period i mitt liv?

FlyLady har också hjälpt mig att göra en budget och hantera min ekonomi bättre. Det programmet heter FACE: Financial Awareness Continually Empowers. Och det senaste är FlyLady Personal Trainer, en rutin som hjälper dig att komma iväg till träningen! FlyLady har alltså rutiner som hjälper dig på de flesta områden i livet. Och det mest underbara är att all hennes hjälp är GRATIS! De är ett helt gäng amerikanska kvinnor som jobbar på projektet, och de drar in pengar för driften genom att sälja städgrejor. En halv miljon människor över hela världen prenumererar på FlyLadys e-postlista med påminnelser! Jag blir nästan tårögd när jag tänker på hur snälla FlyLady-tjejerna är som hjälper så många av oss att hantera våra liv utan att ta en enda krona i arvode.

För alla hopplösa slarvmajor där ute - det finns således hjälp även för oss som inte passar in i den normala mallen för hur man bör fungera. Efter fem år med FlyLady och hennes 15-minutersrutiner har jag inte bara ett mer välstädat hem och en sundare ekonomi, utan även en bättre karriär och en ljusare framtid. Det låter som ett mirakel, och det känns faktiskt som ett sådant också.

P.S. Jag vet inte ifall FlyLady är något för Born Organized-människor, men det borde funka för alla? Ni som är sådana där ordentliga människor kan väl skriva och berätta vad ni tycker om FlyLady?

Städning är emot min natur

Mitt intresse för städning och hushållsarbete beror förmodligen på att det är något så fullkomligt onaturligt för mig. Ni vet, vissa människor är sådär helt naturligt ordningsamma och praktiska av sig. De dammsuger ett par gånger i veckan utan att ens tänka på saken och torkar av spisen efter varje disk. Jag för min del har bara plockat fram dammsugaren när dammråttorna vuxit till gigantiska dammelefanter och inte längre går att ignorera. Eller jo, de går att ignorera men man väntar besök eller nåt och "måste" städa för att inte skämmas ihjäl. Jag sitter helst med näsan i en bok eller surfar på nätet, sådana aktiviteter ägnar jag mig åt helt intuitivt, men städa är något jag aktivt måste bestämma mig för att göra.

Förr städade jag bara när min hemmiljö blev komplett outhärdlig, och då gjorde jag det till ett stort Projekt som innebar att städningen skulle vara Perfekt. För att veta hur man skulle städa Perfekt förberedde jag mig gärna genom att läsa gamla Husmodersböcker från 1930- och 1950-talen. Eller bläddra i min tummade gamla Hemkunskapsbok som jag storögt studerat ända sedan högstadietiden.

För några år sedan kom Estrid Bengtsdotter ut med sin färgglada bok Städa!, formgiven av Lotta Kühlhorn. Där skrev Estrid om hur mycket hon älskade att städa. Jag tyckte inte människan var riktigt klok i huvudet. Hur tusan kunde städning någonsin vara kul?! För när jag noggrant läst in mig på ämnet och lagt upp en tjusig projektplan för hur mitt Perfekta städProjekt skulle genomföras, så var jag ju helt slut bara av den mentala ansträngningen. Om jag mot förmodan genomförde städplanen rent fysiskt så tog det hela minst 3 dagar och det var jättejobbigt att få rent eftersom allt var så ingrott.

När jag var liten såg mitt rum ut som hej kom och hjälp mig - jämt. Golvet var dolt av grejor och skräp och gamla smutsiga kläder. Någon gång om året lyckades föräldrarnas tjat nå en styrka som förmådde penetrera min fluffiga hjärna och så vidtog ett sådant där jobbigt Städprojekt. Min mamma suckade och beklagade sig över sin slarvmaja till dotter och de äldre Tanterna tröstade henne med att "Äh, det där växer bort med tiden...".

Det växte inte bort. Det har bara fortsatt och fortsatt. Ända tills för något år sedan då jag råkade snubbla över FlyLady på internet. FlyLady har lärt mig allt det som min mamma BORDE ha lärt mig, men som hon inte förmådde lära mig eftersom hon inte hade kunskapen själv (så hon är såklart väldigt förlåten, min kära mamma). Jag ska berätta mer om FlyLady och vad hon har betytt för mitt liv i nästa inlägg.

P.S. Jag har även fått en ökad förståelse för människor som Estrid Bengtsdotter, alltså intuitivt naturliga städare. Jag har också insett jag inte tillhör den kategorin. Men boken Städa! kan faktiskt verka riktigt inspirerande numera - inte bara tröttande. :)

"Die Geheime Hausfrau" eller Tyska och genusregler

Egentligen hade jag tänkt kalla den här bloggen för Die Geheime Hausfrau. Inte för att jag behärskar tyska (själva det tänkta bloggnamnet kan mycket väl vara fyllt av grava grammatiska fel, who knows - inte jag i alla fall), men hushållsarbete känns så väldigt... tyskt! Och så totalt politiskt inkorrekt. Därav det hemliga smygandet med de husliga sysslorna.

Skälet till varför hushållsarbete associeras med Tyskland beror ju delvis på den berömda myten om den tyska ordningen som man nästan kan misstänka har någon sorts genetisk bakgrund, men har även att göra med den hushållsreklam vi ständigt utsätts för. Marknadsföringen är likadan i hela EU, men den tycks härröra från just tyska reklambyråer.

Vi har alla skådat och kräkts över den förfärliga tyska reklamen som vill få oss att köpa diverse hushållsprodukter. Jag vet inte vilken version som är värst - den där med hemmafrun som med ett enda tjusigt svep torkar bort makens och barnens och hundens leriga spår på det blänkande vita klinkergolvet eller den där med "vetenskapsMannen" som just uppfunnit ett sprillans nytt städredskap som gör alla tüska hemmafrüar så wünderbart lückliga. Uck! helt enkelt. Genusvetenskapliga rön har helt klart inte nått de stora reklambyråer som marknadsför dagligvaror och hygienprodukter. Genusdiskursen har för all del inte nått själva Tyskland heller, för där är det fortfarande straffskatt på kvinnor som har fräckheten att fortsätta yrkesarbeta efter att ha ingått äktenskap. Det landet verkar vara en stor isolerad efterkrigszon när det gäller genusfrågor. Annars inget ont om Tyskland - de tyskar jag träffat har alla varit übertrevliga och vettiga människor.

Den här bloggen handlar visserligen icke om genusfrågor i huvudsak, men man kan ändå inte undgå att notera att det är helt okej för en kille att vara pedant. Ja, inte bara okej, utan rentav positivt! Oh, en så ordentlig och fin karl som städar undan sin egen smuts. För en kvinna är det inte lika klädsamt att gilla hushållsarbete. Det är tvärtom djupt suspekt. En tjej som plockar fram swiffern varje dag ger sin omgivning bekymmersrynkor. Vad är det för fel på henne? Använder hon månne det myckna städandet för att förtrycka negativa känslor och gamla trauman som istället tvingas ligga och sjuda i det undermedvetna? Eller har hon helt enkelt bara internaliserat det patriarkala förtrycket? Det står helt klart att här har vi en kvinna på väg mot sitt eget fördärv. Hon kan aldrig bli något stort i livet utan verkar fördömd till ett underbetalt lågstatusyrke, grå hy, stripigt hår och minst tre tjutande ungar i hasorna.

Det riktigt underliga är att det betraktas som synnerligen skumt om man INTE har städat och i ordning där hemma. Så om man är tjej och singel ska väl städandet ske med hjälp av magi, kan man tänka? Är man tjej och sambo eller gift är det företrädesvis den där idealiske pedantiske maken som ska tillbringa lördagarna med att göra rent hemmet. Självklart! Haha, killar - nu vet ni varför det alltid är ni som får diska! :)

Nå, jag är alltså kvinna och akademiker. Om jag avslöjade på jobbet att jag faktiskt tycker det är riktigt roligt att städa - tja, då skulle nog min status omedelbart sjunka som en sten och min karriär gå åt pipsvängen. Ty kvinnor i karriären skall akta sig väldigt noga för att ens antyda att de håller på med kvinnosysslor, särskilt sådana sysslor som har låg status i största allmänhet. Därför städar jag mitt hem i tysthet, och låter denna blogg bli min ventil där jag skriva av mig mina funderingar om hem och hushåll. Men jag vill vara anonym.

P.S. för er som undrar: Jodå, jag har en make. Han är sådär hyfsat pedantisk (inte överdrivet, utan lagom) men han är definitivt maniskt ordningsam. Han lever alltså upp till det där fina moderna mansidealet ganska bra. Han diskar nästan varje dag, och lagar mat, men städar sällan numera. Det beror på att när han städar så gör han städningen till ett gigantiskt Projekt där alla våra ägodelar tvunget måste vändas upp och ner och gås igenom och sorteras. Vilket tar några veckors tid i anspråk. Det är ganska utmattande eftersom man aldrig ser slutet på Projektet. Till på köpet leder detta Projekt till att han under hela Projekttiden är fullkomligt rasande och ursinnig. Då låter han väldigt mycket, och morrar värre än dammsugaren. Jag står inte ut. JAG städar. Tack. Lugn och ro. Tyst och fint. Lite i taget. My way.