Städning är emot min natur

Mitt intresse för städning och hushållsarbete beror förmodligen på att det är något så fullkomligt onaturligt för mig. Ni vet, vissa människor är sådär helt naturligt ordningsamma och praktiska av sig. De dammsuger ett par gånger i veckan utan att ens tänka på saken och torkar av spisen efter varje disk. Jag för min del har bara plockat fram dammsugaren när dammråttorna vuxit till gigantiska dammelefanter och inte längre går att ignorera. Eller jo, de går att ignorera men man väntar besök eller nåt och "måste" städa för att inte skämmas ihjäl. Jag sitter helst med näsan i en bok eller surfar på nätet, sådana aktiviteter ägnar jag mig åt helt intuitivt, men städa är något jag aktivt måste bestämma mig för att göra.

Förr städade jag bara när min hemmiljö blev komplett outhärdlig, och då gjorde jag det till ett stort Projekt som innebar att städningen skulle vara Perfekt. För att veta hur man skulle städa Perfekt förberedde jag mig gärna genom att läsa gamla Husmodersböcker från 1930- och 1950-talen. Eller bläddra i min tummade gamla Hemkunskapsbok som jag storögt studerat ända sedan högstadietiden.

För några år sedan kom Estrid Bengtsdotter ut med sin färgglada bok Städa!, formgiven av Lotta Kühlhorn. Där skrev Estrid om hur mycket hon älskade att städa. Jag tyckte inte människan var riktigt klok i huvudet. Hur tusan kunde städning någonsin vara kul?! För när jag noggrant läst in mig på ämnet och lagt upp en tjusig projektplan för hur mitt Perfekta städProjekt skulle genomföras, så var jag ju helt slut bara av den mentala ansträngningen. Om jag mot förmodan genomförde städplanen rent fysiskt så tog det hela minst 3 dagar och det var jättejobbigt att få rent eftersom allt var så ingrott.

När jag var liten såg mitt rum ut som hej kom och hjälp mig - jämt. Golvet var dolt av grejor och skräp och gamla smutsiga kläder. Någon gång om året lyckades föräldrarnas tjat nå en styrka som förmådde penetrera min fluffiga hjärna och så vidtog ett sådant där jobbigt Städprojekt. Min mamma suckade och beklagade sig över sin slarvmaja till dotter och de äldre Tanterna tröstade henne med att "Äh, det där växer bort med tiden...".

Det växte inte bort. Det har bara fortsatt och fortsatt. Ända tills för något år sedan då jag råkade snubbla över FlyLady på internet. FlyLady har lärt mig allt det som min mamma BORDE ha lärt mig, men som hon inte förmådde lära mig eftersom hon inte hade kunskapen själv (så hon är såklart väldigt förlåten, min kära mamma). Jag ska berätta mer om FlyLady och vad hon har betytt för mitt liv i nästa inlägg.

P.S. Jag har även fått en ökad förståelse för människor som Estrid Bengtsdotter, alltså intuitivt naturliga städare. Jag har också insett jag inte tillhör den kategorin. Men boken Städa! kan faktiskt verka riktigt inspirerande numera - inte bara tröttande. :)