Jag är onormalt Vileda-beroende

Jag hatar verkligen Viledas reklamfilmer. Fyyy, de är hemska. Kommer ni ihåg den där när Viledas VetenskapsMan hade uppfunnit en ny mopp och lämnade ut varsitt exemplar till ett gäng läskiga tyska Hausfraus (de gav intrycket av att komma direkt från filmen Stepford Wives!) som sedan vägrade att lämna ifrån sig mopparna när Vileda-männen återvände? *ryyyys* När jag såg den reklamfilmen svor jag att aldrig i livet köpa något från Vileda. Hhha-hha-ha... Well...

Det råkar vara så att jag älskar Vileda-produkter. Jag har tydligen muterat till att bli en sådan där Stepford Wife som vägrar släppa Vileda-moppen. Deras prylar funkar nämligen alldeles lysande fantastiskt.

Min stormarknad har en hel vägg full av Vileda-produkter, och varje gång jag är där för att handla så dras jag till den där Vileda-exposén som en fluga till en sockerbit. Det känns faktiskt lite sjukt och onormalt och skämmigt att gilla Vileda-produkter så där mycket. Men jag bara måste dit och kolla ifall det ändå inte är något jag behöver köpa hem, fast jag har ett helt städskåp sprängfyllt av pinaler från Vileda.

Jag är inte ensam, det har jag förstått. Vid minst två tillfällen de senaste veckorna har jag sett andra tjejer hovra runt den där Vileda-väggen, precis som jag, lite generade. Man försöker se ut som om man egentligen är intresserad av tvättmedelsdisken bredvid. Eller som om man bara råååkade gå förbi (look casual tralalalla...) för att i hastigheten plocka upp ett paket disktrasor. Men man dröjer lite i extra i varje steg. Man låter blicken nervöst flacka över hyllorna. Finns det nåt nytt? Man harklar sig lite besvärat. (Ånej, det kommer nån! Se ut som om du inte bryr dig.)

När det gäller mopparna så kan jag meddela att jag äger alla varianterna utom en. Jag kan inte förmå mig att köpa den där sista för alla mina andra moppar gör redan jobbet. Jag har också ett onormalt stort förråd av de där rosa hushållshandskarna, för att rosa gör mig glad när jag städar.

Mitt beroende började faktiskt med de där vita Miraclean-svamparna som jag kallar för magiska suddsvampar. Min vita köksbänk har aldrig varit så vit och fläckfri någonsin, det var ett veritabelt hallelujah moment. Jag hade även provat de där gröna skrubbsvamparna med gott resultat på envisa avlagringar i badkaret. Detta fick mig att misstänka att Viledas andra städprodukter fungerade lika mirakulöst, och så kom det sig att jag valde vägen till fördärv och fördömelse. Som sagt, minst två gånger i veckan smyger jag runt Vileda-hyllorna som den värsta heroinist! Jag skäms! Jag misstänker starkt att stormarknaden är kameraövervakad och jag är helt övertygad om att Securitas-vakterna vet vem jag är och vad jag gör vid Vileda-utställningen. *help!*

Senaste veckorna har jag tvångsmässigt handlat tea towels, alltså mirakeldukar i handduksform. De finns i tre färger och jag har onormalt många av alla. De rosa använder jag för att torka disk, främst glas för att de glänser så fint efter torkningen med tea towels. De gula har jag sedan för att putsa på spisen och på diskbänken så att allting blänker. De blå använder jag slutligen i badrummet eftersom jag vill testa ifall det gick att få tvättställ och kakel lika skinande som allt i köket. Det gick! Men oh, jag vill verkligen inte räkna ihop hur många hundringar jag har lagt på dessa tea towels sammanlagt. Jag måste ju ha en tea towel för varje dag, av varje färg. Eller hur? Det är ju fräscht. Och så tvättar jag hela rasket i 60 grader en gång i veckan.



I förrgår fick jag syn på vårens Wettextrasor från Vileda. Sååå fina färger och så gulligt med blommorna. Riktigt vårigt! Jag köpte raskt två paket och känner nu väldigt starkt att det är säkrast att köpa upp ett helt lager av blommiga disktrasor inför sommaren. Tänk om de tar slut? Och jag står där utan? Det känns inte bra. Det känns inte alls bra. Ni hör ju hur illa däran jag är!!