Till bankens basbudget kan man addera sådant som sparande, semester, studielån, nöjen, etc. Det kan man nog inte till existensminimum. Lever man så fattigt är det ju förstås inte meningen att man ska spara, ha semester eller ha roligt på något annat vis. Att man inte heller ska kunna betala sina studielån är förstås lite allvarligare, men jag förmodar att fattiga inte anses behöva någon utbildning? Och har man ändå gått på universitetet med studielån innan man blir fattig så är man ju dels van vid att leva under existensminimum redan under studietiden (eftersom studielånen inte hängt med i prisutvecklingen) och dels kan man säkert få nedsättning av återbetalningsbeloppet om man har tur.
Säg att vi skulle ge oss tusan på att leva på existensminimum. Det skulle kräva följande åtgärder. Maken skulle få lida svårt både av medhavd lunchlåda och enformig kost. Husmodern, som till skillnad från maken gärna står ut med samma mat dag ut och dag in samt matlåda, tänker sig ekologisk vitkål som basföda samt nolltolerans för kött och ost - ja i princip en vegankost, faktiskt. Helt okej för mig.
Kläder och skor bytes enbart när de är utom lagning och räddning, och inhandlas företrädesvis på Myrorna. Jodå, man kan skaffa sig en hypertrendig elegant stil i secondhandlådorna genom att leta upp gamla hippa 60-talskläder, särskilt om man är mager och det lär man ju bli av vitkålsdieten, vetja!). Klippning och schampo? Bah! Varför inte löpa linan ut och skaffa dreads på naturlig väg?
Husmodern skulle få hålla i glasögonen under löprundorna (kontaktlinser är för dyrt) och glasögonen bytes enbart när man verkligen inte ser något längre. Utgifterna för huvudvärkstabletterna torde förmodligen stiga i det fallet, men ändå. Gymet är förstås onödigt, även om det är billigast i landet. Vi kan träna gratis utomhus. Dessvärre verkar det som om vi måste behålla kostnaden för tandläkarbesöken. Låter man bli att gå till tandläkaren sparar man visserligen pengar på kort sikt, men på längre sikt kan utgifterna bli fullkomligt gigantiska. Bättre att betala några tusenlappar om året nu än hundratusentals kronor om tio år, eller hur?
Ingen tv, ingen fast telefon. Det skulle kunna gå i nödfall. Försäkringarna däremot, de släpper jag ogärna. Precis som med tandläkarbesöken finns det gränser för hur dumsnål man kan tillåta sig att vara. Studielånen lär väl inte gå att komma undan och det månatliga sparbeloppet hade säkert tredubblats vilket i och för sig låter trevligt, men å andra sidan blev det ingen semester och inga nöjen alls för vår del.
Som ni märker blir jag gnällig bara av tanken. Det hade varit för trist att bara spara och aldrig kosta på sig något kul. Jag tror inte det är meningen att mitt liv ska se ut på det viset. Däremot har de som inte har något val, utan tvingas leva så snålt, min fulla och djupa sympati! Att leva så knapert under en längre tid måste vara nedbrytande mentalt, i alla fall för de flesta.
Även om jag skulle ha svårt att helt frivilligt leva på existensminimum/bankbudget, så innebär det förstås inte att jag inte kan bättra mig alls. Det finns visst områden i våra utgifter som lätt skulle kunna vara snävare. Jag har dock svårt att motivera totalt köpstopp eller att jaga minsta lilla öre. För vissa personer kan säkert själva utgiftsjakten eller köpstoppet fungera som en sporre i sig, lite som en sport. Själv fungerar jag inte på det viset, men jag förespråkar förstås inte heller vettlös shopping av helt onödiga saker till helt onödigt dyra priser. Lagom är nog helt enkelt bäst för min del.
Inlägg
2 kommentarer:
Jätteintressant inläggsserie om budget i teorin och i verkligheten! Jag planerar gärna min ekonomi, men när det kommer till utgifter är jag nog inte särskilt ekonomisk. Vill jag ha något skaffar jag mig det, inom rimlighetens gräns. Men just matkonto har verkligen ökat för familjen, så där borde man göra lite insatsar. Lunchlåda kan jag dock svårligen tänka mig, klarar inte av det mikrovågsvärmda oset i lunchrummet utan vill ut...
Vad gäller försäkringar så verkar du väldigt välförsäkrad. Försäkringsbolagen räknar ju förstås med att tjäna pengar, så man kan ju se över om man verkligen behöver allt skydd man skaffat sig. Missförstå mig rätt, jag är en vän av att man försäkrar sig mot konsekvenser som man svårligen kan hantera, typ hus, bil, olycksfall etc. Men man ska ju inte göda försäkringsbolagen i onödan.
Vi har satsat en del på grupplivförsäkringar eftersom det känns viktigt. Om en av oss dör ska den andre utan vidare kunna betala bostad och räkningar, för i det läget är en ekonomisk kris det sista man behöver. Just grupplivförsäkringar, exempelvis de som man har genom jobbet, är väldigt prisvärda. Samma sak gäller för olycksfallsförsäkringar.
Nu håller vi väl tummarna för att maken och jag får ett långt lyckligt liv tillsammans, men jag har en jobbig tendens att oroa mig för all världens olyckor och gå omkring och fundera på olika konsekvenser av dessa, så därför känns det värt för mig att vara välförsäkrad. Men så har jag också upptäckt att jag innerst inne är en riktig trygghetsnarkoman. :)
Skicka en kommentar