Utan skyddsnät på gränsen till hemlös. Vem äger DIN bostad?

En sak jag reagerade på när jag såg dokumentären In Debt We Trust var inslaget där en man påpekar att man förr hade möjlighet att köpa ett hem och amortera av skulden på 20-25 år. Efter denna tid ägde man alltså sitt hem helt och hållet. Idag är priserna på många orter sådana att det inte finns skuggan av en chans för en vanlig löntagare att betala av hela skulden på sitt bostadslån. Så i själva verket äger man inte sin egen bostad, och många brukar också lite skämtsamt säga att det är "banken som äger huset". Sant!

Och om det är låneinstitutet som äger huset, vad händer vid en kris? Om fastighetspriserna sjunker som en sten? Om räntan skjuter iväg till onämnbara höjder så att du inte längre har råd med månadsbetalningarna? Kanske i samband med en allmän recession med högre arbetslöshet så att du blir av med jobbet? Om till och med, som nu i USA, ditt låneinstitut säljer vidare lånet till någon annan institution? Har du ditt hem kvar då?


En liknande situation inträffade vid skiftet mellan 1980- och 1990-tal, om ni minns? Jag minns. Och lär inte glömma det i första taget. Jag hade nämligen just köpt en dyr bostadsrätt med ett lån med rörlig ränta och eftersom jag var ung och oerfaren hade jag inget backupsystem på den affären, inga sparpengar eller ens den minsta buffert. När räntan gick upp med sisådär 500% och jag dessutom blev av med jobbet, och inte hade försäkring för det heller, så var loppet kört. Låneinstitutet skulle ju ha in sina räntor i vilket fall som helst. Det hela slutade med att jag hals över huvud fick sälja bostadsrätten med en förlust som bestod av lån som jag fick betala av i flera år framöver. Turligt nog kunde jag , genom mäklarkontakten, få tag på en hyresrätt. Annars hade jag blivit hemlös! Det var en riktigt hård erfarenhet.

Det senaste året har jag funderat på ifall jag kanske skulle vilja köpa bostadsrätt igen. Tankarna föddes när jag läste en insändare i lokaltidningen. En bitter pensionär beklagade sig över att hon inte ens ägde så mycket som handtaget till sin hyresrätt, medan vännerna som köpt lägenhet på 1970-talet nu hade betalat av sina lån och kunde belåna hur mycket som helst på sina bostadsrätter för att göra långresor, köpa in sig i lyxiga äldreboenden, etc. Jag tänker som så att ifall jag och maken får högre löner i en inte alltför avlägsen framtid, så att vi med god marginal har råd med en sådan investering så vore det kanske en idé? Jag känner mig långt bättre förberedd med såväl sparande som försäkringsskydd, och skulle knappast försätta mig i samma situation som för 15 år sedan.

Men ändå. Den där dokumentären fick mig att tänka efter. Är det vettigt att sätta sig med en skuld som man inte under sin livstid kommer att kunna betala av? Visst har man chans att tjäna miljontals kronor på lång sikt, genom den ständigt uppåtgående priskurvan på bostäder. Men kan man vara säker på att prisutvecklingen kommer att se ut på det sättet även i framtiden? Tänk om den inte gör det och allt man har är en upp över taknocken skuldsatt bostad? Som banken kan tvinga till försäljning om det blir kris? Pensionären med insändaren hade ju vänner som köpt sina bostadsrätter till priser som vi idag bara kan fantisera om, och det var också summor som ju faktiskt var möjliga att helt betala av under en livstid! Läget är väldigt annorlunda nu.

Jag kom fram till att jag för tillfället faktiskt är nöjd med att bo i en hyfsat billig hyresrätt och investera mina pengar i andra placeringsformer än bostaden. Skulle vi få marknadshyror som ligger i fas med kostnaden för bostadsrätter, inklusive räntekostnader för en sådan, så kommer ju saken i ett något annat läge. I så fall skulle jag förstås vara beredd att ta risken med att bo i bostadsrätt och skänka pengarna till banken istället för till hyresvärden. Ett sådant scenario känns ändå ganska otroligt. Visst kommer hyrorna så småningom att marknadsanpassas men kanske ändå inte till sådana utopiska nivåer?